Regissör: Patty Jenkins
Manus: William M. Marston
Skådespelare: Gal Gadot, Chris Pine, Elena Anaya, Robin Wright, Connie Nielsen, David Thewlis
Produktionsår: 2017
Längd: 141 minuter
Prinsessan Diana växer upp på ön Themyscira, amazonernas hemliga och isolerade rike, och tränar för att bli en oövervinnerlig krigare. När en amerikansk pilot kraschar på deras ö, berättar han om en massiv konflikt som härjar utanför ön. Diana anser att en så stor konflikt bara kan vara ett verk av krigsguden Ares, amazonernas svurna fiende. Det gör att hon fattar beslutet att lämna tryggheten, övertygad om att hon är den enda som kan stoppa hotet. Tillsammans med andra kämpar hon för att stoppa detta fruktansvärda krig och upptäcker då inte bara sina fulla krafter utan även sitt sanna öde.
Wonder Woman är en film som jag har hört mycket gott om, så jag hade höga förväntningar. Allt börjar bra med fint foto på en paradisö och lovande med de kvinnliga krigarna. Gal Gadot gör ett intagande och spännande porträtt av prinsessan Diana, vars resa mot att bli Wonder Woman skildras i denna film. Hon har fin kemi med Chris Pine, vilket leder till att kulturkrockarna och humorn blir särskilt lockande. Även birollerna står för starka prestationer.
Det är således inget fel på varken foto eller skådespelarprestationer, men det som sänker Wonder Woman är den alltför detaljerade historien och det långsamma tempot. Filmen ger intryck av att vara alldeles för lång. Den får pluspoäng för humor, scenografi och kostym samt foto, men minus för det utdragna händelseförloppet och alltför långa speltiden.
Wonder Woman är klart sevärd och bevisar onekligen att folk har fel när de tror att filmer med kvinnliga huvudroller inte kan bära sig, men jag blir inte direkt överväldigad.
