Författare: P. C. Jersild
Förlag: Månpocket (1980)
Antal sidor: 301 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Reine är elva år. Denna sommar är det meningen att han ska åka på kollo på Barnens ö, men han har andra planer. Istället stannar han hemma i Stockholm. Den stekheta sommaren tillbringas i asfaltsdjungeln. Reine behöver fundera på livets viktiga frågor och helst lösa dem innan det är för sent. När man väl kommer in i puberteten är man inte längre så klartänkt, resonerar Reine.
Barnens ö är den tredje boken jag läser av P. C. Jersild, en riktigt varierande författare. Hans böcker rör sig från ”meh” till ”wow” till ”blä.” Det sista ordet rör den här boken. Trots sitt tunna sidantal, så tog det bedrövligt lång tid att ta sig igenom den. Så fort jag fick chansen, stoppade jag gärna en annan bok emellan.
Frågan som läsaren måste ställa sig medan den läser Barnens ö är denna: är det meningen att vi ska sympatisera med Reine? Och hur skulle detta i så fall gå till? Han är skriven som en nynazist i vardande, med fantasier om att skjuta en av sina arbetskamrater enbart för att hon sitter i rullstol och inte kan ha något liv värt att leva därför enligt Reines resonemang. En karaktär som blir äcklad när han ser en småväxt person, använder sig av rasistiska skällsord, anser att mänsklig sexualitet är smutsig, ad nauseum.
Så ni får ursäkta om jag inte är så intresserad av hans filosofiska funderingar, som ibland får Barnens ö att glimra till. Men det är för lite och för sällan i det dravel som Reines tankar i övrigt består av. På något vänster skulle denna bok kanske kunna beskrivas som ett barns rädsla inför att växa upp, men Reine känns inte som ett barn i sina tankar eller handlingar.
Barnens ö är en sådan där bok som direkt åkte ned i kassen över böcker som ska lämnas vidare till en annan läsare.
