Författare: P. C. Jersild
Förlag: Albert Bonniers förlag (1978)
Antal sidor: 329 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
76-åriga Primus Svensson befinner sig vid sin kolonistuga när han börjar känna sig konstig. Det stora Enskede sjukhus ligger i närheten. Därför försöka Primus cyklande att ta sig till akuten, men faller ihop och blir intagen genom polisens försorg. Genom patienten Primus vandring i sjukhuskatakomberna får läsaren en bild av hur sjukhusmaskineriet fungerar. Eller snarare hur illa det fungerar.
Babels hus är en av P. C. Jersilds titlar som jag allra helst har velat läsa. (Även om En levande själ sänkte förväntningarna en aning.) Publicerad i slutet av 70-talet, är denna roman skrämmande aktuell även idag. Titeln refererar förstås till det bibliska tornet i Babel, som ledde till att människor började tala olika språk. Här leder den hierarkiska jargongen till språkförbistringar inte bara mellan medicinare och icke-medicinare, utan även också inom olika medicindiscipliner. Ingen talar samma språk och ingen kan göra sig förstådd med de utanför sin sfär.
I centrum för denna härva hamnar då Primus, vars kollaps är startskottet för Babels hus. Men han är knappast huvudperson. Snarare rör detta sig om en socialrealistisk kollektivroman, som rör sig från Primus som patient till läkare, sjuksköterskor, städare och övrig personal eller besökare som råkar befinna sig i sjukhusets närhet. P. C. Jersild kastar ett vitt nät när han försöker skildra dysfunktionen i den svenska sjukvården. En dysfunktion som tycks ha blivit allt större idag.
Babels hus är både socialrealistisk och en satir. Karaktärerna är trasiga och sorgliga, men skildrade med en medkänsla som man önskar att bokens läkare skulle ägna sina patienter. Det tycks som om patienternas livskvalitet och mänsklighet har förlorats någonstans i maskineriets käftar.
Babels hus är en bok som suger tag i läsaren och som fortfarande, så här en fyrtio år senare, är lika aktuell som när den publicerades.
