Författare: Margaret Mitchell
Originaltitel: Gone With the Wind
Översättare: Maj Almqvist Lorentz
Förlag: Bonniers (1961)
Antal sidor: 552 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Scarlett O’Hara är rik från födseln och har därmed blivit oerhört bortskämd. Livet på hennes fars plantage Tara har aldrig inneburit några umbäranden. Att ha roligt och vara den vackraste, mest beundrade flickan i rummet har varit det viktigaste i hennes liv. Men så kommer inbördeskriget. Snart faller hon ned i fattigdom och måste använda varje list hon har till sitt förfogande för att klösa sig ur den.
Borta med vinden är en klassiker jag aldrig har känt mig särskild lockad av att läsa. Förrän jag fick veta att det var min bortgångna mormors favoritbok. Det är hennes exemplar av boken som jag nu har läst, en jubileumsutgåva från 1961. Den är uppdelad i spalter, till och med.
Borta med vinden är en sådan där bok som lever i högsta välmåga i det kulturella medvetandet. Vem har inte hört citatet ”frankly, my dear, I don’t give a damn”? (Det är inte fullt så romantiskt så som populärkulturen vill få oss att tro.) Därför är det överraskande att ge sig i kast med boken och upptäcka hur fullständigt osympatisk Scarlett O’Hara är. Hon är en självisk, girig kvinna med en kärna av stål. Ibland kan läsaren fyllas av beundran för henne, men det överskuggas ofta av hur illa hon behandlar sina medmänniskor. Hennes beundrare och senare make Rhett Butler är likadan. Genom stor del av boken är de lika hemska och förtjänar varandra.
Margaret Mitchell fyller Borta med vinden med rika, mustiga beskrivningar av miljöerna. Läsaren kan känna hettan och sugs in i handlingen. Trots sin längd, flyger sidorna förbi. De osympatiska huvudpersonerna till trots, så är historien verkligen spännande och läsningen flyter på.
Bortsett från en enda sak. Margaret Mitchell var själv uppväxt i södra USA och har fått den romantiserade versionen av berättelsen om inbördeskriget och konfederation med sig från modersmjölken. Borta med vinden är därmed en romantisering av denna tid, av galanta gentlemän och eleganta damer och ett liv där allt var frid och fröjd, som ofta har väldigt lite att göra med verkligheten. Skildringen av slaveriet och de svarta människorna som förekommer i boken, får läsaren att grimasera och knipa ihop ögonen av avsmak. Scarlett O’Hara hävdar att nordstatarna inte ser de svarta för vad de är, men hennes egen av behandling av dem är någonstans mellan okunniga barn och djur.
Borta vinden bjuder på episk, spännande läsning, men läsaren måste vara medveten om att det knappast är en historiskt korrekt skildring av livet i amerikanska södern vid den tidpunkten.
