Författare: P. C. Jersild
Förlag: Bonnier (1982)
Antal sidor: 234 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Ypsilon är en naken hjärna, som lever sitt liv i ett akvarium anpassat med näringslösningar. Han har ett öga och två öron. Hur hans liv såg ut innan livet i akvariet, minns han inte. Den kunskapen har elchocksterapin raderat. Numera är han i ägo av ett medicinskt labb, som utsätter honom för ständiga experiment. Men när han börjar bli kärlekskrank i en av de söta labbassistenterna, börjar han vägra delta i sina utbildningsexperiment. Med hjälp av en schimpans och en amputerad hand börjar han göra mindre praktiska planer för att fly.
En levande själ var mitt förslag till min bokcirkel på temat ”en bok på min att läsa lista med ett fulast omslag.” (Nerudas brevbärare vann lottningen.) Men eftersom jag har velat läsa P. C. Jersild sedan vi diskuterade hans böcker i högstadiet, och då särskilt denna, bestämde jag mig för att ta itu med den ändå.
Vad hade jag väntat mig av En levande själ? Kanske inte att den skulle vara fullt så absurd. Det är en surrealistisk satir som utspelar sig i en icke-specificerad framtid där man kan amputera hjärnor, men behålla medvetandet. Berättartekniken skiftar allteftersom Ypsilon sätts för experiment, beroende på hur omständigheterna påverkar hjärnans mående.
Trots att det är en satir, så väcker En levande själ obehag. Det är en kritik mot oetiska medicinska experiment. Ypsilon har förmåtts ge ”samtycke” till att överlämna sin hjärna till den medicinska vetenskapen och på så sätt samtyckt till att få alla sina mänskliga rättigheter raderade. Läkarna och labbassistenterna ser honom inte, trots den enastående intelligensen och förmågan att kommunicera, som något mänskligt. Därför kan de utsätta honom för allt grövre och grymmare experiment.
En levande själ är en stundtals osannolik skröna skriven på ett enkelt språk, som ändå lämnar en djup obehagskänsla efter sig och många funderingar när man slår igen boken.
