Författare: Antonio Skármeta
Originaltitel: Ardiente paciencia
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Gedins (1997)
Antal sidor: 137 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Mario Jiménez är till sorg för sin far, en arbetsam fiskare. Den unge Mario kommer på varje ursäkt till att slingra sig ur att arbeta. Åtminstone till dess att han får jobb som brevbärare. I den fattiga fiskeby där han lever är de flesta analfabeter, vilket innebär att den enda som egentligen får post är traktens stora berömdhet: Pablo Neruda. Mario har knappast läst hans poesi till att börja med, men när han väl gör det uppstår det snart en oväntad vänskap mellan poeten och brevbärare. Med hjälp av poesins kraft kan Mario förföra sin älskade Beatriz. Men Chile är ett land stadd i förändring och framtiden kommer att bli turbulent.
I min bokcirkel hade vi till april temat ”en bok på vår att läsa-lista med det fulaste omslaget.” Nerudas brevbärare var en av mina kamraters förslag och vi drog hennes lott. Vackert kan man knappast påstå att detta filmomslag är, som ska föra tankarna till den framgångsrika filmatiseringen Il Postino (en film jag för övrigt inte har sett, men som jag nog skulle vilja se.)
Som tur är ska man ju inte döma hunden efter håren. Nerudas brevbärare är en charmig och ytterst chilensk skröna. Sidorna bara flyger förbi när man skrockar åt Marios tokigheter och de udda situationer som uppstår. Under den humoristiska ytan finns dock ett stråk av allvar. Det är en dramatisk tid av Chiles historia som skildras. Mot slutet kommer Salvador Allende till makten, vilket alla vet ledde till en militärkupp. Slutet lämnar därför iskalla kårar efter sig i sin öppenhet. Antonio Skármeta behöver aldrig skriva rakt ut vad som händer. Vi kan ana det ändå.
Nerudas brevbärare är också fylld av bombastiska metaforer, som kanske skulle verka överdrivna i ett annat sammanhang. Här fungerar gifter de sig oerhört väl med den text som läsaren har framför sig. De blir en del av magin i denna berättelse. Jag tänkte under läsningen att det kanske var en medveten blinkning till Nerudas poesi, men en annan medlem i bokcirkeln som har läst Neruda kände inte alls igen att han skulle använda så mycket metaforer.
Nerudas brevbärare var en oväntat trevlig bekantskap som charmade så väl mig, som hela bokcirkeln.
