Författare: Stephen King
Förlag: Hachette (2023)
Antal sidor: 577 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Charlie Reades mamma dör när han är liten. Som tröst tar hans pappa till flaskan. Charlie sänder en bön ut i det blå om att deras liv ska förändras. När pappan blir nykter och allt tycks bättre, bestämmer sig Charlie för att återgälda universum. Chansen att göra detta yppar sig när gamle Mr. Bowditch, deras enstörige granne, bryter benet. Charlie anmäler sig frivillig till att vårda honom och även ta hand om hans gamla hund Radar. Men det visar sig att Mr. Bowditch har mörka hemligheter. Något krafsar i skjulet och någonstans bortom den värld vi lever i, finns en annan. En annan där kungafamiljen lever i exil, sjukdom tar folket och en orättfärdig kung sitter på tronen.
I Fairy Tale återvänder Stephen King till fantasygenren på sitt eget unika vis. Som alltid sker detta med en eklektisk blandning av referenser. Olika former av sagor, såsom den lilla Rödluvan och Jack och Bönstjälken, blandas med mer moderna sagor såsom Trollkarlen från Oz och kanske en gnutta H. P. Lovecraft fram emot slutet. Den värld som Stephen King målar upp är fascinerande: en plats som en gång var storslagen, men nu sakta håller på att förruttna av ondskan som styr dess land.
Liksom många av Stephen Kings böcker, är Fairy Tale en gedigen tegelsten. Det innebär en långsam start, men starten är också den del av boken som den här läsaren personligen tycker bäst om. Kanske för att berättelsen här påminner om Mr. Harrigans telefon: en enstörig gammal man lär känna en ung pojke och en fin vänskap uppstår. De lämnar sedan båda efter sig arv till pojken, även om Mr. Bowditch arv är lite annorlunda gentemot rena pengar. Det är också en mycket fin skildring av en pojkes relation med sin hund och mycket av det som driver Charlie till att börja med är just att rädda Radar från sina ålderskrämpor och döden.
Men trots att starten är den långsam är den inte tråkig. Det är när Fairy Tale blir mer en typisk fantasyberättelse med ständigt vandrande, jättar och vackra prinsessor som den segar ihop. Den tar fart fram emot slutet, men liksom många gånger låter Stephen King slutet bli alldeles för bombastiskt för att fungera fullt ut.
Fairy Tale har ett lovande koncept, men ibland skulle man önska att redaktörerna kunde hålla herr Stephen King i lite stramare tyglar.
