Författare: Kristian Gidlund
Serie: I kroppen min, #1
Förlag: Bokförlaget Forum (2013)
Antal sidor: 329 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Det var en torsdag när Kristian Gidlund fick veta att han hade magcancer. Den 11 mars 2011 fick hans sin första cellgiftsbehandling. Han började skriva en blogg, ”I kroppen min.” Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade varit framgångsrik. Men i augusti 2012 visade det sig att cancern var tillbaka. Inte tillbaka, utan den hade spridit sig och var nu obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.
Sist på bollen av alla läser jag I kroppen min, tio år efter att den först kom ut. Den här typen av böcker är alltid svåra att recensera. Det handlar om en människas upplevelser av sjukdom, rädsla för döden och liv. Hur sätter du betyg på det?
Kristian Gidlund var, i vilket fall som helst, en begåvad skribent. Han hade en förmåga att sätta ord på sina tankar och känslor som berör på djupet. Genom sin blogg synliggjorde han styrkan i hoppet, men också hur märkligt andra människor beter sig gentemot sjuka människor. En del saker som folk häver ur sig får en att undra hur de har mage att bete sig på det viset. Hur de kan ha så lite empati.
Även om I kroppen min är en bok om sjukdom och död, så är det också en hyllning till livet. Till det fantastiska i att leva. De fantastiska saker som livet innehåller: naturen, hästarna, musiken, orden. Allt det där som förstärker upplevelsen av att vara människa. Sällan skriver Kristian Gidlund så vackert som när han skriver om sin kärlek till livet och det han har upplevt och det han aldrig kommer att uppleva.
I kroppen min är en känslomässig bergochdalbana som för läsaren genom hopp, förtvivlan och slutgiltig acceptans av att vandra i dödens skugga.
Andra delar i serien
I kroppen min
I kroppen min: Vägsjäl (recension)
