Jakten på julen

Regissör: Gil Kenan
Manus: OI Parker och Gil Kenan
Skådespelare: Henry Lawfull, Maggie Smith, Jim Broadbent, Michiel Huisman
Produktionsår: 2021
Längd: 106 minuter

För länge sedan, i ett snöig och kallt Finland, levde en pojke vid Nicholas tillsammans med sin pappa. De har inte mycket, men de har varandra. En dag kallar kungen till sig folket och berättar att han tycker att det fattas hopp i riket. Den som kan återföra hoppet till dem ska bli rikligt belönad. Trots att Nicholas ber honom att låta bli, bestämmer sig pappan för att söka upp det magiska riket Elfhelm och ta med sig magi därifrån. Nicholas lämnas kvar med sin elaka faster. Snart blir livet outhärdligt och han ger sig av i pappans fotspår. Under resans gång kommer han finna meningen med sitt liv, men också hoppets gåva.

Det har gått några år sedan jag läste boken av Matt Haig som Jakten på julen är baserad på, men när det började trilla in recensioner insåg jag att de skiljde sig åt. Faktum är att filmen skalar bort några saker som jag tyckte var fullständigt onödiga i boken, såsom kiss- och bajshumorn, och lyckas behålla de element som gjorde den riktigt mysig.

Jakten på julen är ett magiskt juläventyr som bockar av många av de saker som en julfilm bara ska innehålla. Gott om snö, talande djur, magi, vänskap och ett budskap om att presenterna i sig inte är det viktiga, utan omtanken bakom den. Det är en riktigt mysig julfilm.

Skådespelarmässigt bjuder Jakten på julen en del fina prestationer. Den magnifika Maggie Smith är den som berättar Nicholas historia. Hennes med-Harry Potter-alumn Jim Broadment gör också en fin roll som en av nissarna som Nicholas möter. Däremot kan jag ha lite svårt för Henry Lawfull, som spelar Nicholas. Han har en tendens att spela över och saknar förmåga att porträttera de mörkare stunderna i denna mångbottnade saga.

Jakten på julen är en av de där filmatiseringarna som lyckas vara trogen originalet, men översätta handlingen på ett lysande vis till filmens dramaturgi.