Minirecensioner – september 2018

För att väcka läsarens intresse finns det ett antal frågor att ställa sig. Vad är likheten mellan ett substantiv och en baguett? Hur säger man egentligen biceps i plural? Men kanske viktigast av allt: varför kan inte vuxna människor ha ett sansat samtal om pronomen? I uppföljaren till sin tidigare succé Grejen med verb tar Sara Lövestam itu med substantiven (och pronomina.)

När Grejen med substantiv (och pronomen) kom på bokrean 2018 så blev jag så himla glad för jag tyckte verkligen om hennes tidigare bok. Kanske är det så att nyhetens behag är förbi eller att jag vet vad jag har att vänta mig, då jag inte tyckte att denna var lika rolig. Men det märks att Lövestam är sådär nördigt förälskad i grammatik att hennes kärlek sveper med läsaren genom en grammatikbok som aldrig är i närheten av att bli tråkig.

Grejen med substantiv (och pronomen) är kanske inte lika rolig som ettan, men ändå en ljuvligt nördig bok att grotta ned sig i.

Annika Thor har tagit sig an uppgiften att tolka de grekiska myterna. Här flödar det av berättelser kring käbblande gudar och gudinnor, stridslystna halvgudar, modiga flickor och vanligt folk. Läs om kung Midas med åsneöronen, Atalanta som sprang fortare än alla sina friare, Narcissus som förälskade sig i sin egen spegelbild, lille Ikaros som provade sina vingar men flög för nära solen, Iphis som föddes som flicka men blev en pojke och om det väldiga odjuret Minotaurus i Daidalos labyrint – och många fler.

I Odjuret i labyrinten och andra grekiska myter blir berättelserna något snällare än i original, vilket nog är väl med tanke på att målgruppen är barn. Även för en inbiten mytologinörd som mig finns det en del obekanta myter, allt förtjusande illustrerat av Jakob Wegelius. Det finns få saker som är så fascinerande som de berättelser människor har använt sig av för att förstå sin värld, och den grekiska mytologin är verkligen väl värd att upptäcka. Med detta praktverk som inkörsport hoppas jag att fler drömmande barn kommer upptäckas och tjusas av de gamla grekernas berättelser.

Akillessyndromet är ett försök att fånga ett fenomen snarlikt bedragarsyndromet, där till synes framgångsrika människor kämpar under en konstant rädsla av att bli avslöjade som bluffar. I denna tappning härstammar denna känsla från pseudokompetens: någonstans under resans gång har personen missat en viktig, grundläggande del kunskap som gör att de känner som bedragare. Detta blir en svag häl, vilket gör att personen drabbas av ångest innan och efteråt blir onormalt trött.

Petruska Clarkson har gett Akillessyndromet sitt namn efter myten om Akilles, och genom att föra liknelser till denna försöka hon fånga syndromet. Resultatet blir pladdrig och osammanhängande. Liknelserna haltar efter ett tag. I grund och botten bygger detta mycket på psykodynamisk teori som inte har hållit vid granskning eller som är hopplöst daterad. Nej, detta var en pärs att ta sig igenom.

Föräldralöse Lazlo Strange har varit besatt av den mytiska och förlorade staden Weep sedan barndomen. Det krävs dock någon djärvare än honom att söka efter den. När ett oväntat tillfälle uppenbarar sig i form av en hjälte som kallas för Gudsdräparen, åtföljd av en grupp legendariska hjältar, måste Strange gripa tag om chansen eller förlora sin dröm för evigt. Vad hände egentligen som skar av Weep från resten av världen? Vad dräpte Gudsdräparen som gick under benämningen gud? Och vad är det mystiska problem som han nu behöver hjälp att läsa? Svaren står att finna i Weep, men så gör också många fler mysterier. Inklusive den blåhyade gudinnan som besöker Lazlo i hans drömmar…

Jag kan inte tänka på Strange the Dreamer utan att få ett litet lyckopirr i kroppen. Laini Taylor målar upp en drömmande och atmosfärisk värld med ”gudar” och vad som händer med en befolkning som blivit slavar under dem. Hon skriver ändlöst vackert, samtidigt som det är spännande. Liksom Lazlo är det stört omöjligt att inte fascineras av Weep och dess många mysterier.