Munromania: Alice och jag

alice munroIdag är det Nobeldagen och Anna bjöd in bloggare till att skriva om Alice Munro just på denna speciella dag.

Innan Alice Munro vann Nobelpriset i år, fanns det inget Alice och jag. Istället fanns det en medvetenhet om att hon fanns därute i periferin. Namnet dök upp på olika bloggar, nyhetssajter, i Nobelsammanhang, men jag hade inte läst något av henne eller fördjupat mig i hennes författarskap förrän det kungjordes att Alice Munro blir 2013 års Nobelpristagare i litteratur med motiveringen: ”den samtida novellkonstens mästare.”

Det första jag läste av henne blev novellen Rösterna, som publicerades i Göteborgsposten strax efter att Svenska Akademin hade meddelat att Alice Munro blev årets pristagare. Det ligger något vagt oroande över berättelsen om en flicka som följer med sin mamma på en fest. En mamma som vill delta i det sociala livet, men saknar den sociala kompetensen till att göra det. Flickan lämnas för sig själv och hon betraktar festen och dess deltagare utifrån.

Novellen gav genast mersmak och jag vågade mig på att skriva till bokförlaget Atlas och fråga efter recensionsexemplar på Tiggarflickan. I den får vi möta Rose och hennes styvmamma Flo i tio sammanhängande berättelser. Rose, som hela tiden söker efter tillhörigheter, är definitivt berättelsens huvudperson. Läsaren får följa henne från barndomen i fattiga miljöer till hur hon blir vuxen och får tillgång till de finare salongerna genom sitt giftermål med en miljonärsson.

Det var i en hektisk tid jag fick hem boken. Det var tentor som skulle in, kurser som skulle avslutas och NaNoWriMo skulle snart gå av stapeln. Jag minns tågkaos och att jag blev sittande på resecentrum med Rose och Flo som sällskap. Jag minns att lamporna på tåget var lite för starka när jag väl fick slå mig ned, att ett av ljusrören flimrade, men att detta inte fick mig att se upp från boken. Djupt försjunken läste jag om Rose fixering vid den äldre flickan Cora i Privilegium och led med hennes sociala klumpighet.

Munro har en förmåga att enkelt skildra miljöer på ett väldigt levande sätt och på ett sätt som även gestaltar de människor som hon skriver om. Hon blåser liv i sina karaktärer så att det verkligen känns som om de är människor jag har träffat i verkliga livet. Det är en förmåga som förtrollar mig. Förtjusar mig. Det är en förmåga som gör mig ivrig på att ge mig i kast med fler av hennes böcker, så att jag kan skapa ett Alice och jag. Så att jag på ett djupare plan kan kalla mig själv för att fan av Alice Munro.

Här är vi som skriver idag:

Lyrans Noblesser
Feministbiblioteket
En dag kanske hon skriver en bok…
Café de la Nouvelle
Västmanländskan
Eli läser & skriver
Cum libris non solus
Lottens bokblogg
Bokmania
Det mörka tornet
Boksnack
Bokmoster
Erikas bokprat
Som ett sandkorn…
Lilla Solberga
Bokdivisionen
Enligt O
Hermia Says
Fru E:s böcker
Kim M. Kimselius
C.R.M. Nilsson

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Munromania: Alice och jag

  1. Bokmoster skriver:

    Härligt att du fick chansen att upptäcka fina Alice! Jag är ganska mallig över att jag tippade henne till årets pris 😉

  2. Anna skriver:

    Tänka sig att läsa Alice på en tågstation – det är nästan föööör bra!

  3. enligt O skriver:

    Nu blir jag sugen på att läsa Tiggarflickan!

  4. Fru E skriver:

    Vill än mer läsa Tiggarflickan efter ditt fina inlägg! Så fint med sällskap när tågen strular. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.