Rosemarys baby av Ira Levin

Betyg: ☆☆☆
Författare: Ira Levin
Originaltitel: Rosemary’s Baby
Översättare: Suzanne Palme
Förlag: Wahlström & Widstrand (1980)
Antal sidor: 191 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Rosemary och Guy Woodhouse är ett ungt, förälskat par som ska flytta in i en alldeles vanlig lägenhet. Då nås de av nyheten att en lägenhet i deras drömhus blivit ledig. De kastar sig genast över möjligheten och flyttar in. För stunden tycks allting gå deras väg: de har sin drömvåning, Guy får de roller han vill ha och Rosemary blir gravid, vilket hon har längtat efter. Men något är fruktansvärt fel och när Rosemary väl upptäcker den fruktansvärda sanningen, kan det mycket väl vara för sent.

Kommentarer

Rosemarys baby är en bok som många beskriver som den otäckaste bok de någonsin har läst. Att den har fått dem att hacka tänder. Jag känner mig därför väldigt underlig som inte tycker att den är det minsta otäck. Det är den alldeles för förutsägbar för att vara.

Kanske var Rosemarys baby väldigt nyskapande när den gavs ut på 70-talet, men sedan dess har denna mall återanvänts om och om igen. När nya karaktärer introduceras kan jag genast veta att den personen kommer vara död inom några sidor. Jag ser också igenom vilka det är som är skumma och som Rosemary verkligen borde hålla sig borta från.

Jag blir kanske inte rädd, men jag blir arg. Arg över att Rosemary försätts i en sådan utsatt position att hon verkligen blir hjälplös. Arg över att hon gång på gång blir förrådd av de hon borde kunna lita på. Arg över att vissa personer kan stå vid sidan om och se på när hon blir alltmer rädd och förvirrad.

Rosemary är inte något lysande kvinnoporträtt. Hennes största intressen är matlagning och inredning, men det skildras på en väldigt ytlig nivå. Sådant hade kunnat utvecklas mer för att ge mer djup åt hennes personlighet. Annars går hon mest och väntar på att hennes man ska komma hem. Ändå tycker jag att hon har sin charm och är definitivt lättare att läsa om än de två huvudpersoner i den bok jag läste innan Rosemarys baby.

Jag står mig på översättningen av den utgåva som jag läste. Av någon anledning har många engelska ord förblivit kvar utan rim och reson. Till exempel ordet ”fair”. Det borde inte vara så svårt att översätta, men det förblir oöversatt genom hela boken. Efter ett tag börjar det rycka irriterat i ögonbrynet när ett engelskt ord har fått stå kvar oöversatt.

Rosemarys baby är en rätt förutsägbar skräckberättelse som inte skrämde mig, men det gjorde definitivt inte ont att läsa den och den gav mig något lättsmält att läsa.