Lady Chatterleys älskare av D. H. Lawrence

Trigger varningar: Fruktansvärt osund syn på sexualitet och samtycke, nedsättande attityder kring funktionshindrade, homofobi, partnermisshandel

lady chatterleys älskare

Betyg:
Författare: D. H. Lawrence
Originaltitel: Lady Chatterley’s Lover
Översättare: Ingmar Forsström
Förlag: Albert Bonniers förlag, specialutgåva i samarbete med Expressen (2007)
Antal sidor: 346 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Constance är medlem i den intellektuella borgarklassen och har uppfostrats till att bejaka sig själv. När hon gifter sig med en ung aristokrat blir hon lady Chatterley. Maken får dock svåra skador strax efter smekmånaden och deras äktenskap saknar gnistan, passionen och åtrån som Connie behöver. När den nya skogsvaktaren klampar in i hennes liv, inleder de snart ett förhållande som fyller hennes liv med en fysisk tillfredsställelse hon aldrig skulle ha kunnat ana.

Kommentarer

Det har funnits och finns fortfarande en tendens inom litteraturen att skildra den funktionshindrade som något avvikande, som att funktionshindret i sig är något märke för att vara ond. Doris Lessing har gjort det. D. H. Lawrence gör det definitivt i Lady Chatterleys älskare. Trots att sir Clifford troligen ska symbolisera allting som är fel med industrialiseringen, så återkommer hela Connies resonemang till en sak: hans skadade kropp och den avsmak den väcker hos henne.

I mina studier har jag fördjupat mig kring ämne funktionshinder och sexualitet. I samhället har funktionshindrade en tendens att avsexualiseras, förnekas att de har en sexualitet, och blir då en könlös varelse. De kan även ses som små barn. Båda dessa processer finns närvarande i beskrivningen av sir Clifford. Efter sin skada är han inte längre man. Han saknar sexlust. Samtidigt blir han som ett litet barn i mrs Boltons omsorger och det är medvetet som hon behandlar honom som sådan. Hela premissen för Lady Chatterleys älskare är den att han inte kan ge henne vad hon behöver i form av känslor och sex. Men hans skada skildras så inkonsekvent att ibland kan jag inte se några som helst hinder för att de skulle kunna ha ett sexualliv tillsammans.

Om sir Clifford är den kalla, mekaniska och rationella inkarnationen av industrialiseringen, så ska Connie vara dess antites. Det går knappast att kalla henne för rationell, men jag skulle inte vilja kalla henne varm eller organisk. Snarare är orden gnällig barnunge med enorma humörsvängningar en lämplig beskrivning. Hon reagerar på saker som sker bortom läsarens syn och som inte ens antyds mellan raderna. Dessutom centrerar allting kring henne. En mamma är glad över sitt nya, friska barn? Det är givetvis ett hån mot att den arma lady Chatterley inte har fått barn ännu.

En av de saker som gör Lawrence berömd är att han tillhör bland de första moderna författarna att skildra sexualitet, särskilt den kvinnliga sexualiteten. Och ja, jag får väl applådera honom för att han har kommit på att kvinnor har lust att ha sex och kroppar som är förmögna till att få orgasmer.

Men den sexualitet som han skildrar är väldigt obehaglig. När Mellors, hennes älskare, vid ett tillfälle leder iväg henne till en avskild plats och den enda formen av samtycke är att hon inte gör motstånd blir jag väldigt illa berörd. Denna passivitet och brist på motstånd återkommer konstant. Det är meningen att hon ska ligga där helt still och helst få orgasm bara genom att den mäktiga penis tränger in i henne om och om igen, något som är få personer förunnat. Gudarna förbjude att en kvinna gnuggar sig mot mannens lår för att få orgasm, därför att då är hon definitivt lesbisk, och om hon inte klarar av att få orgasm enbart av penetrerande samlag, då jävlas hon bara med mannen.

Mellors är väldigt föraktfull mot kvinnor som har problem med sexlusten och kvinnor som han upplever har för mycket av den. Han tycker sig med blotta ögat kunna se om en kvinna vill ha sex med honom, även om hon bara ligger som en död fisk under honom. Faktum är att han föredrar om hon är helt passiv. Annars är hon lesbisk, som sagt, och som han hatar lesbiska, han skulle vilja döda dem. Eller så är hon en riktig ragata. Väldigt charmerande typ, den där Mellors.

Hans fru är en sådan där ragata. Hon kan kåta upp honom, men sedan vägra låta honom ha åtkomst till hennes kropp och gör det enbart för att jävlas. Därför att det är ju inte som om hon är en tänkande och kännande varelse som kanske bara går runt i vardagen och undrar varför hennes man ska bete sig som ett svin när det kommer till sex. Nämnde jag att det enda kriteriet till att han gifte sig med henne var faktumet att hon hade en aktiv sexlust? Något som får honom att behandla henne illa sedan.

Deras relation var inte den bästa. Frun är inte någon ängel och det är långt ifrån ett sunt äktenskap. Men hennes brott är att han är sexuellt attraherad av henne, att de grälar och att hon vid något tillfälle slänger en kopp på honom. Mellors har tagit stryptag på henne och gett sig på henne med hammare och tång. Detta är det meningen att jag som läsare ska ursäkta därför att frun är en ragata.

Jag kan inte förstå varför jag skulle heja på dessa två individer, än mindre köpa att de faktiskt är förälskade i varandra. Connie säger om och om igen ”säg att du älskar mig, säg att du älskar mig, visst älskar du mig?”. Och Mellors är mer ”åh din stjärt, din fina stjärt, nu rör jag vid de ställen där du kissar och bajsar”. Liten sidonotering till Lawrence: kvinnor kissar inte ur slidan. Men för att återgå till Connies och Mellors förhållande: de grälar hela tiden om inkonsekventa detaljer och beter sig allmänt på ett sätt som framställer deras förhållande som långt ifrån sunt.

Språkligt är Lawrence ojämn. Ibland skriver han fascinerande iakttagelser om den mänskliga kroppen och naturen på utsökt prosa. Andra gånger får läsaren det här: ”Åtrån steg på nytt inom honom, hans penis började röra sig som en levande fågel” (s. 133). Andra gånger är han inne och vandrar på purple prose territoriet. Eller så döper karaktärerna sina penisar till sir John Thomas och sina vaginor till lady Jane. Jag garvade oavbrutet i tjugo minuter och trillade även av sängen när jag läste det.

Det finns mycket annat som är värt att diskutera och problematisera i boken. Den tidstypiska rasismen. Att upphöja en typ av kvinnligt utseende på bekostnad av ett annat. Han höjer det mulliga idealet till skyarna, vilket upplevdes som en frisk fläkt till dess att han började uttrycka sig nedsättande om smala, slankar kroppar och att de inte är riktiga kvinnor. Alla kvinnokroppar är riktiga kvinnokroppar. Punkt slut.

Lady Chatterleys älskare är en bok som frustrerade mig och tråkade ut mig. Jag hoppas att jag glömmer bort dess existens illa kvickt.

Andra som har bloggat om Lady Chatterleys älskare

Tekoppens tankar

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 svar på Lady Chatterleys älskare av D. H. Lawrence

  1. Lottens Bokblogg skriver:

    Vilken fantastisk recension 😀 Eller sågning;-)
    Jag läste den i tonåren, och ärligt så minns jag bara lite vagt att jag inte riktigt förstod varför den var en klassiker. Tror jag skulle läsa den annorlunda nu.

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Jo, jag ifrågasatte nog att den räknas som klassiker, jag också. Han har vissa språkliga förtjänster, men de försvinner bland de väldigt märkliga liknelser han väljer att använda. Plus överdrivet poetiska beskrivningar av vanliga ting.

  2. Pingback: Boktolva 2013 » C.R.M. Nilsson

  3. Pingback: Månadsrapport: November 2013 » C.R.M. Nilsson

  4. Pingback: Rosemarys baby av Ira Levin » C.R.M. Nilsson

  5. Pingback: Det här med drömmar » C.R.M. Nilsson

  6. Pingback: Lovsång till den mogna kvinnan av Stephen Vizinczey

  7. Anonym skriver:

    Jag har den här boken i ett projekt i skolan och skrattade flera gånger åt din recention. Det är verkligen ingen bra bok och huvudkaraktärerna är osympatiska. Tack

  8. ? skriver:

    Jag måste erkänna att jag blev minst lika frustrerad av att läsa din recension som du verkar vara av att att läsa boken. Jag kanske är helt ute och cyklar men det känns som att du dömer ut Lady Chatterleys älskare på grund av vad du uppfsttar aom huvudkaraktärerenas tvivelaktiga moral. Det ligger förstås nära tillhands att fråga sig vad som egentligen förändrats sedan bokens första skandalomsusade reception i den borgerliga offentligheten; men först och främst kan jag inte låta bli att fundera kring uifrån vilka kriterier du bedömmer litteratur? Handlar det om en granskning av karaktärerers värderingar i ljuset av en upplyst samtid eller om att ta del av en viss gestaltning och tematik? Jag menar romanen i fråga är väl ett ganska tydlig exempel på hur litteraturen kan ventilera ambivalens och moraliska konflikter bortom enkla pekpinnar. Dessutom ser jag inte att du i din recension någonstans diskuterar romanens faktiska innehåll utifrån den betydelse den fått. Frågor om primitivsim kontra civilisation / klasskonflikter / Sexualitetens plats i det moderna samhället osv. Hade inte varit fel att åtminstone få en motivering varför detta är irrelevant i läsningen av boken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.