Rösterna

Regissör: Ángel Gómez Hernández
Manus: Santiago Díaz
Originaltitel: Voces
Skådespelare: Rodolfo Sancho, Ana Fernández, Ramón Barea, Belén Fabra, Lucas Blas
Produktionsår: 2020
Längd: 97 minuter

Daniel och Sara försörjer sig på att köpa slitna hus, renovera dem och sälja dem med vinst. Men när de flyttar in i sitt senaste objekt, som av grannskapet kallas för ”rösternas hus” till deras ovisshet, dröjer det inte länge förrän parets son börjar bete sig märkligt. Eric säger sig höra röster. Röster som säger hemska saker till honom. En natt hittar Daniel och Sara Eric drunknad i poolen. Barnets död söndrar föräldrarna, men Daniel måste stanna kvar och renovera huset. Snart börjar även han höra röster. Kan Eric vara fångad och i behov av sin pappas hjälp? Desperat söker Daniel hjälp hos en expert på övernaturliga röstfenomen och de börjar blottlägga husets mörka hemligheter.

Jag hade riktigt låga förväntningar på Rösterna när jag började titta på den. Den var en av tre skräckfilmer (de andra två var Aterrados och Malevolent) som jag samtidigt lade till på min lista på Netflix. Men snart sögs jag in i filmen.

Ángel Gómez Hernández använder sig skickligt av skräckfilmens konventioner vad det gäller färgskala, foto och musik för att bygga upp en krypande stämning i Rösterna. Även om många av elementen känns bekanta och det förekommer ett moment av splatterskräck som var lite onödigt, så är det mycket skickligt gjort. Det här är den första skräckfilmen på länge som får mig att känna obehag.

Mycket beror på de skickliga skådespelarna i Rösterna. För att vara ett barn så är Lucas Blas riktigt bra som Eric. Rodolfo Sancho riktigt skiner i rollen som den sörjande, desperata fadern. Likaså är Ramón Barea mycket bra som experten på övernaturliga fenomen och komplementäras bra av Ana Fernández.

Upplösningen i striden mot ondskan i Rösterna blir bombastisk, men fungerar väl. Det är spännande att se på. Det verkliga slutet, dock, är mer lågmält. Dessutom med en tvist som får mig att väsa till tv-skärmen: ”era rövhattar, skulle det där verkligen vara nödvändigt?” Slutet gnager fortfarande i mig en tid efter att jag har sett filmen.

Rösterna är en obehaglig, sorglig film som begagnar sig skickligt av skräckfilmens konventioner för att skapa en bra berättelse.