Malevolent

Regissör: Olaf de Fleur Johannesson
Manus: Ben Ketai och Eva Konstantopolous
Skådespelare: Florence Pugh, Ben Lloyd-Hughes, Scott Chambers
Produktionsår: 2018
Längd: 89 minuter

Angelas och Jacksons mamma var ett berömt medium, som tog sitt liv för att hon inte stod ut med de röster hon hörde. Nu har Jackson övertalat Angela att låtsas att hon har ärvt mammans förmåga. Tillsammans med två kamrater bedriver de bedrägerier där de låtsas komma i kontakt med folks bortgångna anhöriga. Men Angela börjar få allt svårare att se vad som är verkligt eller inte. När de kallas till ett hus, där tre unga flickor mördades, är det inte bara Angela som förlorar kontakten med verkligheten, utan hela teamet påverkas. Men det kanske inte är spökena som är den värsta ondskan som lurar i huset…

Malevolent är baserad på romanen Hush av Eva Konstantopolous, som jag inte har läst. Filmatiseringen utspelar sig under sent 80-tal, men bortsett från viss teknik har väldigt lite gjorts för att fånga tidsandan. Smink och klädsel är väldigt typiskt 2010-tal och bidrar till känslan av att kasta mig ur händelseförloppet.

All fiktion kräver ett visst mått av suspension of disbelief. Det är en del av det kontrakt vi gör med upphovsmakare av verk. Men Malevolent kräver så mycket sådant av mig att jag till sist inte kan ställa upp. Jag förstår inte logiken bakom antagonistens val. Varför ens ta risken att bjuda in teamet? Riskera att sanningen uppdagas?

Jag tycker att skådespelarna i Malevolent är rätt skapliga. Stämningen är rätt otäck i början av filmen, men tappar den där krypande stämningen fram emot slutet när det blir en orgie i våld. En sak jag har svårt att förstå med skräckfilmsgenren är varför man anser att en i viss mån osympatisk karaktär förtjänar att dö på de mest groteska vis.

Malevolent gav mig en del förhoppningar i början, men spelar sedan på säkra kort inom genren och urartar mot slutet.