The House in the Cerulean Sea av T. J. Klune

Författare: T. J. Klune
Förlag: Pan Macmillan (2021)
Antal sidor: 400 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Linus Baker lever ett liv med tydliga rutiner. Han går till sitt jobb, som socialarbetare vid departementet för magiska ungdomar, och så går han hem. Hemma matar han sin djävulska katt och sätter på sina älskade skivor. Allt kommer förändras när Extremt Övre Ledningen kallar honom till sig. Han får i uppdrag att inspektera ett barnhem där sex farliga barn, inklusive Antikrist, bor. På något sätt ska han avgöra om de kommer få världen att gå under. Men barnen är inte vad han väntat sig. Inte heller är deras väktare, Arthur Parnassus, vad han väntat sig. Ju närmre han kommer dem alla, desto mer slits han mellan plikt och känslor.

The House in the Cerulean Sea var vad som satte T. J. Klunes författarskap på kartan för mig. Även om det blev Under the Whispering Door som jag läste först. I år kom den på Adlibris bokrea. Då var det ju bara att slå till.

Tur var det. För det här kan vara något av det charmigaste som jag har läst. Det är en sådan där bok som är helt omöjlig att lägga ifrån sig, som får en att strunta i allt bara för att kunna läsa en sida till.

T. J. Klunes styrka ligger i förmågan att skildra till synes enkla, vardagliga människor i en magisk kontext. Linus Baker är knappast en huvudperson man är van att se i fantasy. Grå, oansenlig, lite för mjuk runt midjan. Men med ett hjärta av guld som gör att läsaren smälter för honom. Det som ger The House in the Cerulean Sea den stora behållning som den besitter är hans interaktion med barnen, omvärderingen av dem, och hur han långsamt börjar se världen annorlunda.

På många sätt är The House in the Cerulean Sea en välbekant berättelse. Vi har det annorlunda, som här är magiska varelser, som fruktas av omgivningen. De regleras av allt mer begränsande lagar. Sedan kommer det något som får världen att omvärdera sitt sätt att tänka. Men charmen här ligger i karaktärerna, humorn och att det är en vanlig, oansenlig socialtjänstarbetare som lyckas åstadkomma förändring.

The House in the Cerulean Sea är som att sno en varm, mjuk filt runt sig. Helt underbar.