The Pelican Brief av John Grisham

Författare: John Grisham
Förlag: BCA (1992)
Antal sidor: 371 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

På en och samma kväll mördas två domare i Högsta Domstolen på vitt skilda vis, i olika stadsdelar. Gemensamt har de att de tycks vara utförda av en professionell lönnmördare. Juridikstudenten Darby Shaw skriver ihop en teori om motiven bakom morden och vem som kan ligga bakom. För henne är det bara ett tankepussel, men efter att hennes skrift läcker ut exploderar hennes älskares bil. Att bomben var avsedd för henne råder det inga tvivel om. Någon är villig att mörda för att dölja den sanning som hon har snubblat över. Hon tvingas gå under jorden och den enda hon kan lita på är en ambitiös journalist, som letar efter sin nästa stora story.

Jag har inte sett filmatiseringen av The Pelican Brief, men den har ändå på sätt och vis varit en del av min barndom. De vuxna i min närhet var väldigt förtjust i den. När jag då snubblade över boken på Myrorna fick den följa med mig hem. Ärligt talat funderar jag på om jag inte borde ha sett filmen istället.

The Pelican Brief gör sig troligen betydligt bättre som film. Perspektivet i boken är distanserat, ytligt, och tempot högt. Det är som om någon har försett ett manus med den tunnaste hinna av kött och blod. Karaktärerna blir inte mer en karikatyrer och deras känslor och motiv förblir höljda i dunkel. Mest märkbart blir detta i den kärlekshistoria som uppstår på slutet utan att jag förstår varför, annat än att det bara ”ska” vara så.

Därtill är The Pelican Brief så fruktansvärt ”grabbigt” skriven. Darby Shaw är onekligen briljant, knivskarp och driven. Men alla dessa egenskaper är sekundära till det som de manliga karaktärerna bedömer vara viktigare. Nämligen hennes långa ben, hennes vackra leende och hennes fantastiska hår. Så som de går på om det där håret och hur synd det är när hon måste klippa det, färga det, ja, allmänt inte förbli lika snygg och sexig som hon var innan hon tvingades på flykt. Därför att för bövelen, kvinna, du måste ju hålla dig i skick även när hela den amerikanska politikereliten verkar vilja se dig död.

Sedan brister The Pelican Brief lite i trovärdighet för mig vad det gäller just hennes sätt att gå under jorden. Hon beskrivs som en helt vanlig flicka. En American girl next door. Hur sjutton kan hon vara så bra på att gömma sig och sprida ut villospår? Och om hon nu är så bra på detta, varför gör hon grundläggande misstag som att använda sig av bankkort? På en gång lyckas hon vara så underligt skicklig och så underligt korkad.

Nej, The Pelican Brief var inte en bok för mig. Jag tror den gör sig bättre som film.