Författare: T. S. Eliot Förlag: Natur och kultur (2013) Antal sidor: 223 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON
Thomas Stearns Eliot föddes i USA i slutet av artonhundratalet, men flyttade senare till Storbritannien där han kom att bli medborgare och avsade sig senare sitt amerikanska medborgarskap. Han betraktas som en av den modernistiska lyrikens starkaste röster. 1948 belönades han med Nobelpriset i litteratur ”för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi.”
Att T. S. Eliot är en av mina favoritpoeter har nog inte gått den uppmärksamma bloggläsaren förbi. Jag snubblade över hans poesi via fanfiction, en episkt lång Arkiv X-fanfic där en seriemördare sände budskap till Mulder med hjälp av Eliots poesi. Jag fastnade för de rader som förekom i berättelsen och hur väl tolkningarna passade in i storyn. När jag sedan läste hans dikter för första gången föll jag som en fura. I år tyckte jag att det var dags att unna mig själv en efterlängtad omläsning.
Att recensera lyrik är alltid svårt. För mig handlar det om att poesi är något personligt. Det som gör att jag gillar poesi är att det tilltalar någonting inombords, något som får mig att darra till. En subjektiv upplevelse som är svår att sätta ord på. Men en av anledningarna till att jag gillar Eliots lyrik är hans sinne för språk, hur han leker med ord och ordvändningar och att det hela tiden gäller att hålla sig vaken. Att han använder sig av rytm och prosodi på ett sätt som gör att en inte kan göra annat än fyllas av beundran.
En annan anledning är att, även om jag själv inte är religiös, så tilltalas jag av sökandet efter religionen i en del av hans dikter. Såsom i Ash-Wednesday, när han har konverterat till anglikanska kyrkan och kämpar med att ha varit en person som har saknat tro till att nu försöka närma sig Gud. Andra gånger är det religionen som gör att jag blir nästan osams med Eliot. Särskilt när han kliver upp i predikstolen och säger åt människan att återvända till Gud, såsom han gör i Choruses from ’The Rock’.
Ändå älskar jag hans lyrik, även när jag inte kommer överens med honom. Bäst i mitt tycke är The Waste Land; The Hollow Men; Ash-Wednesday och Four Quartets. Det är här dikterna riktigt sprakar med bilder och sinnesstämningar som får mig att sitta djupt försjunken och samla på meningar och citat. Här finns formuleringar som jag önskar att jag själv kunde ha kläckt.
Collected Poems 1909-1962 innehåller det mesta av Eliots lyrik och är ett måste för den som vill ta del av detta fantastiska författarskap.
Älskar också poesi. Det är något så speciellt med riktigt bra poesi. Som sagt förut så ska jag verkligen ge mig in i T. S Eliots poesi snart. Roligt att du hittade honom genom ett fanfic. Jag har också fått bra tips genom fanfiktion många gånger… Sånt är kul! 🙂
Fanfic är en bra ingång till många saker 🙂 Jag har hittat flera favoritserier och dylikt via fanfic.
Pingback: Månadsrapport: Juni 2016 - C.R.M. Nilsson