Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.
Författare: Stieg Larsson Serie: Millenium, #3 Förlag: Månpocket (2008) Antal sidor: 703 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Trots att hon blivit skjuten i huvudet och levande begravd så är Lisbeth Salander ännu vid liv. Hon vårdas på Sahlgrenska, inte långt från mannen som försökt mörda henne. Men det är långt ifrån hennes enda problem. Starka krafter vill tysta henne en gång för alla. Mikael Blomkvist tvingas gräva i hennes dolda förflutna och kommer snart sanningen på spåret. Han skriver på ett avslöjande reportage som kommer att rentvå Lisbeth Salander och skaka Säpo i dess grundvalar. Äntligen kan Lisbeth Salander kanske få göra upp med sitt förflutna och rättvisan må segra.
Innan jag kör igång denna recension tänkte jag bara redogöra för min relation till Milleniumtrilogin. Hypen var som störst under min gymnasietid, men det kändes inte alls som min typ av böcker. Något jag minns väl att jag diskuterade med en klasskamrat på spanskan. Samma år gav min välvilliga pappa mig fyra kriminalromaner i julklapp, varav tre var, gissa, denna trilogi. Så jag bet ihop och lät dem ligga i ett par år, innan jag läste de två första med skaplig möda. Jag kom av mig eftersom jag lånade ut Luftslottet som sprängdes till pappa, som inte är så bra på att lämna igen saker alla gånger, så det var bara härom året som den återbördades till min hylla.
Det är säkert fyra-fem år sedan jag läste de två första, men nu tänkte jag att det skulle bli dags. Kanske har jag blivit snällare med åren, eller så är Luftslottet som sprängdes bättre skriven än de andra två, men det gick betydligt lättare att ta sig igenom denna. Kanske tilltalas jag av att större delen av handlingen handlar om att ge Lisbeth Salander upprättning mot det system som grovt har svikit henne. Jag sugs verkligen in i de bitar som har med Salanders förflutna och uppskattar att det här är mer en rättegångsthriller, som jag är lite svag för.
Men det finns saker som jag stör mig på med Luftslottet som sprängdes och det är hur omständligt detaljer Stieg Larsson är när han skriver. Att redigera en avliden författares böcker kanske är vanskligt, men det är å andra sidan inte fullt nödvändigt att i detalj berätta för läsaren vad karaktären gör från att den stiger upp till de kläder som den väljer att ta på sig till att den äter frukost. Detta ständiga beskrivande av folks frukostar!
I Luftslottet som sprängdes känns det också som om Mikael Blomkvist blir allt mer och mer en Gary Stu (en sorts onaturligt perfekt schablon som är en tunn stand-in för författaren själv.) Här får han av någon anledning alla kvinnorna och är så oerhört tilldragande.
Trots lite gnäll, och jag varnade dig; det här är inte alls min typ av böcker, så sögs jag in i Luftslottet som sprängdes. Jag är nästan, nästan lite ledsen att Larsson inte kommer skriva fler böcker. Det finns vissa trådar jag hade velat ha svar på.
ps. Nej, jag kommer inte läsa Lagercrantz fortsättning. Nej, bara nej, helt enkelt.
Andra böcker i serien
Män som hatar kvinnor
Flickan som lekte med elden (kort omdöme)
Luftslottet som sprängdes
Jag gillade Millenniumserien och jag tänker inte heller läsa Lagercrantz’ ”fortsättning”.
Det här var den enda boken i trilogin som jag tyckte om. Men jag är inte så vidare förtjust i Lagercrantz sätt att skriva eller lägga upp historier så jag hoppar nog över hans bok.
Jag var ju helt såld på den här trilogin, men gillade första boken mest 🙂 Det där med detaljnivån brukar reta gallfeber på mig, men det är inget jag minns att jag reagerade på i de här böckerna. Antingen så minns jag det bara inte (läste dem 2009), men det verkar inte troligt eftersom det brukar dra ner betyget avsevärt. Förmodligen var detaljer inget jag störde mig på för sju år sedan 🙂
Mitt klaraste minne av första boken är ett långt, långt stycke där Mikael Blomkvist gör i ordning en macka till sig. Sedan minns jag att jag retade mig på dialogerna i första böckerna, som var högtravande och styltiga i jämförelse med prosan. Det var inget jag tänkte på i den här.
Lite kul har det ändå varit att läsa dem, fast jag aldrig tänkt göra det. Så jag får väl tacka pappa ändå 😉
Jag gillade de här böckerna jättemycket när jag läste dem men det var länge sedan. Är inte säker på att jag skulle tycka likadant idag. Minns också att den första var den bästa.
Den första är väl den som är mest renodlad deckare, medan de andra är lite mer thriller/action-betonade. Ärligt talat minns jag inte första boken så himla väl annat än att jag inte hade särskilt kul medan jag läste den.
Pingback: Månadsrapport: Augusti 2016 - C.R.M. Nilsson