Författare: Lucinda Riley
Originaltitel: The Moon Sister
Översättare: Gabriella Andersson
Serie: De sju systrarna, #5
Förlag: Bazar förlag (2021)
Antal sidor: 644 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Tiggy D’Apliése tycks ha en nästan övernaturlig förmåga att kommunicera och läka djur. Hon tar tjänst på det skotska godset Kinnaird, hos den gåtfulle och grubblande Charlite. Där träffar hon även den äldre romen Chilly, som bekräftar att hon har helande krafter. Han är även nyckeln till hennes ursprung. Han berättar att om hon vill veta sanningen om sitt förflutna, måste hon resa till de magnifika grottorna i Sacromonte. År 1912 föddes där en flicka som fick namnet Lucia. Med tiden blev hon känd som La Candela, den mest framgångsrika flamencodansösen av sin tid. När Tiggy inser hur hennes liv hänger samman med Lucias, faller många pusselbitar på plats.
Tiggy var den av systrarna som fängslade mig mest i den första boken, men längs med seriens lopp har intresset för henne falnat. Beskrivningen av henne som andlig och intuitiv har tett sig avskräckande. Förväntningarna var därmed tämligen låga på Månsystern.
Som med flesta av dessa böcker, är det den historiska biten som är fängslande med Månsystern. Läsarens förs med till Spanien, tidigt 1900-tal. Romerna lever utanför staden Granada, i grottorna ovanför den. Här lever de som de alltid har gjort. Flamencon är deras passion och livsglädje. Men det är en dramatisk tid i Spaniens historia, med stundande inbördeskrig. Överlag lär man sig mycket om romernas situation i Spanien och hur inbördeskriget påverkade alla. Karaktärerna är fascinerande och mångfacetterade.
I jämförelse med det färgstarka och händelserika förflutna, ter sig nutidsberättelsen i Månsystern tämligen urvattnad. Den får pluspoäng för den skotska miljön, men i övrigt så förmår inte Tiggy att väcka intresse. Hon definieras utifrån sin andlighet och samhörighet med djuren, men det är förvånansvärt lite interaktion med djuren som är satta i hennes vård. Det övernaturliga elementet som plötsligt vävs in i en serie som annars har varit tämligen jordnära känns malplacerat.
Månsystern får mig att undra om det inte är dags för mig att ta en paus från systrarna D’Appliese. Det här är definitivt inte den bästa i serien.
Andra delar i serien
De sju systrarna (recension)
Stormsystern (recension)
Skuggsystern (recension)
Pärlsystern (recension)
Månsystern
Solsystern
Den saknade systern
Atlas
