Betyg: ☆☆☆
Författare: Lars Magnar Enoksen
Förlag: Historiska Media (1998)
Antal sidor: 240 sidor
Beskrivning
Ur baksidetexten: I spåren av det ökande intresset för historia har nyfikenheten för våra äldsta skrivtecken vuxit fram. Mycket har skrivits om runor; mycket har varit spekulativt och överdrivet. Runor- historia, tydning, tolkning är runboken som med engagemang och stor sakkunskap förklarar runornas utveckling under olika tidsperioder.
Kommentarer
En av förra årets största överraskningar var Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter av Lars Magnar Enoksen. Det var en bok som jag hade försökt läsa tidigare, men avfärdat som torr och tråkig. När jag läste den förra året, upptäckte jag att den var allt annat än torr och tråkig. Därför såg jag fram emot att läsa Runor, men blev återigen överraskad. Denna gång av att den var ganska torr…
Jag kan inte direkt påstå att den var tråkig, ändå. Däremot var den väldigt rörigt uppbyggd. Just de bitar som handlade om runornas uppbyggnad och förändring över tiden var svår att hänga med i. Det hade känts mer pedagogiskt att visa upp en bild över förändringarna istället för att beskriva dem med ord vad det gällde de föremål som hade hittats.
En anledning till svårigheten att hänga med är nog att bilderna blir väldigt små och otydliga i pocketupplagan. Jag måste nästan ha förstoringsglas för att kunna se de saker som Enoksen vill peka ut. Eftersom boken inte engagerar mig särskilt mycket, är jag inte motiverad nog att göra den ansträngningen.
Det blir inte verkligt intressant förrän det är dags att försöka läsa runorna på egen hand. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och komma ihåg vad som stod i kapitlen innan. Dessvärre blir ju tidigare nämnda svårighet en anledning till att det inte går så bra att tyda stenarna på egen hand.
Runors mest intressanta del är nog den del som handlar om tidigare runforskning. Det ger en insikt i det akademiska tänket förr i tiden om hur anything goes. Om det ser snyggt ut på ytan och du kan tala väl för dig, kan det vinna stort gehör som fallet med Ole Worm visar. Han hade knappt en susning om vad han pratade om, ändå blev han framstående expert.
Det som jag saknar i boken är den entusiasm som gav ett sådant driv till Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter. Det känns som om boken försöker för mycket att vara det den inte är: en akademisk avhandling, med de begränsningar i språk som följer. Stundtals väcks intresset i liv, men oftast är det inte intressant läsning.
Runor är en ganska torr och inte särskilt pedagogiskt uppbyggd bok som har ett par riktigt intressanta glimtar emellanåt.
Verkar intressant!
Det är skapligt intressant läsning 🙂
Pingback: Månadsrapport: Juli 2013 » C.R.M. Nilsson