Vampyren av Viktor Rydberg

Författare: Viktor Rydberg
Uppläsare: Lars Westberg
Förlag: Strange Publishing (2011)
Antal minuter: 155 minuter
Recensionsexemplar: Nej.

Finns att ladda ned gratis via Litteraturbanken.

Lord Henry Masham är en engelsman som tagit sig en semester nere på kontinenten. Men han har knappt hunnit anlända till Italien innan han utsätts för ett mordförsök. Det skulle ha varit ute med honom om det inte vore för det rådliga ingripandet av lord Ruthven. Glad över att ha råkat på en landsman slår de två männen följe. Lord Masham blir dock snart varse över att något tynger den nya vännen, något som kanske är rentutav hotande.

När jag började bokblogga år 2012 fick jag för mig att jag skulle testa det här med ljudböcker och se om det var något för mig. Sagt och gjort, jag köpte Vampyren av Viktor Rydberg. Jag gillar ju vampyrer, vad kunde gå fel? En hel del tydligen, eftersom jag gjorde ett försök och sedan lät boken bli liggande tills nu, år 2016, när jag blev påmind om ljudböckers existens genom bokbloggsjerkan.

Saken med ljudböcker är att det tillkommer ytterligare en dimension som kan påverka bedömningen av ett verk: uppläsaren. Det gäller att hitta en uppläsare vars röst passar en och vars sätt att läsa tilltalar en. Vampyren har lästs in av Lars Westberg, vars röst inte alls passar mig. ”Tråkig” är det mindre smickrande attributet jag tillskriver den. Därtill upplever jag att han läser utan större inlevelse och därmed missar det ironiska och humoristiska i Rydbergs text. (Ibland svävade uppmärksamheten iväg och jag fick läsa e-boken via Litteraturbanken för att se vad det var jag hade missat.)

Men när jag väl lyckas separera texten från uppläsarens röst och låta bilderna spelas upp inför mitt inre, vad återstår då? Jo, det märks att Rydberg i skrivandet av Vampyren har varit influerad av storheter som Mary Shelley, Bram Stoker och Edgar Allen Poe. Vampyren har den tonen utan att riktigt nå upp till dessas nivå. En del av det hela är att det dröjer väldigt länge innan själva vampyrdelen gör sin entré och att jag blir lite uttråkad över att behöva vänta på det som beskrivs som kärnan i berättelsen.

Det märks även att Vampyren ursprungligen är skriven som följetång. Många ställen slutar på cliffhangers och det finns ändå ett ständigt driv att komma vidare i berättelsen. Fram emot slutet blir det faktiskt så olidligt spännande att jag hittar på olika meningslösa sysslor i köket bara för att andäktigt kunna lyssna klart.

Vampyren kan inte riktigt konkurrera med andra storheter inom sin genre, men det är ändå en väldigt spännande berättelse.

Ps. Visst stavar Rydberg Viktor med ”k”? Är det då inte lite klantigt av förlaget att stava författarens namn fel på omslaget?

Andra bokbloggare om Vampyren

Hanneles bibliotek; Eli läser och skriver; literature connoisseur