Väckelse av Stephen King

Författare: Stephen King
Originaltitel: Revival
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Albert Bonniers förlag (2014)
Antal sidor: 406 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Jamie Morton är sex år när han för första gången möter ortens nye präst, Charles Jacobs, ett möte som kommer att prägla hela hans liv. Jacobs blir snabbt en omtyckt man i trakten med en märklig fascination för elektricitet. Men när Jacobs hela liv slås i spillror, tappar han tron och flyr staden. Först många år senare, när Jamie är en missbrukande musiker, kommer deras vägar mötas igen. Den här gången blir han oåterkalleligen indragen i Jacobs stora besatthet av elektriciteten och de dolda krafter han påstår sig ha funnit i den.

När jag börjar läsa Väckelse är det med känslan av att detta är den bästa av Stephen Kings böcker som jag har läst i år. Han bygger effektfullt upp stämningen i början av boken och tecknar karaktärer på ett levande och varmt sätt som gör att jag faller för dem. Skuggan av den kommande katastrofen hänger över texten på ett suggestivt sätt och får mig att njutningsfullt läsa vidare.

Allting är frid och fröjd så länge Väckelse håller sig i det tidiga 60-talets New England. När det sker ett tidshopp framåt i tiden tappar även boken mycket av känslan. Jamie som vuxen går inte att förena med Jamie som liten, vilket är ganska begripligt. Mycket har skett däremellan, men eftersom jag inte har varit med känns det abrupt. Jag får svårt att engagera mig i honom.

Desto lättare är det att engagera sig i Charles Jacobs och den stora sorg som är drivande till katastrofen i Väckelse. Sorgen fullkomligt äter upp honom och förändrar honom till någon annan än den man som Jamie mötte som barn. Jakten på svar och förklaringar driver honom sakta bortom förnuftets gräns. Fascinationen inför elektricitet blir sakta alltmer olycksbådande och obehaglig.

Att jag blir lite besviken på Väckelse har kanske lite med mina egna förväntningar att göra. King har en tendens att ta inspiration av gamla klassiker och göra dem till sina egna (Benrangel är King-versionen av Rebecca; Staden som försvann är Dracula.) Jag trodde att Väckelse var Kings tolkning av Frankenstein just genom att den ställer religion och vetenskap mot varandra, så när det hela exploderar i en bombastisk skräck a la H. P. Lovecraft blir jag grymt besviken. Att sista kapitlet väger upp för det nästsista kapitlets överdrivenhet gör inte så mycket till och ifrån.

På många sätt känns det som om King återvänder till sina rötter i Väckelse. Kampen mellan det goda och onda. Hur stämningen sakta byggs upp för att bli alltmer olycksbådande. Det är inte fart och fläng, utan en ganska långsam bok som effektivt bygger upp stämningen. Jag sitter och väntar på att helvetet ska braka loss genom hela boken. När det väl gör det så tar King, som sagt, det alldeles för långt så att det nästan blir snudd på löjligt.

Väckelse börjar så lovande, men tappar alltmer under bokens förlopp. Inte Stephen Kings bästa.

Andra bokbloggare om Väckelse

Bokföring enligt Monika; Bokhuset; Bokhyllan; Booksessed; Hellre barfota än boklös; Johannas deckarhörna; med näsan i en bok; romeoandjuliet; Vargnatts bokhylla