Rebecca av Daphne du Maurier

Betyg: ☆☆☆☆☆
Författare: Daphne du Maurier
Förlag: Virago (2003)
Antal sidor: 429 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Av någon anledning så har Rebecca alltid gått bort för mig. Riktigt varför vet jag inte. Kanske har jag trott att det inte riktigt var min grej. Oj, oj, så fel jag i så fall hade. Det här var i största synnerhet min grej.

I Rebecca får vi först möta den namnlösa berättaren när hon arbetar som följeslagare åt en amerikansk dam. De är i Monte Carlo när den skvallriga kvinnan får syn på Maxim de Winter och genast måste göra hans bekantskap. Hans fru har nyligen dött. Drunkningsolycka. För berättaren och Maxim blir bekantskapen en vänskap, som övergår i något mer och slutar äktenskap. Allting tycks vara frid och fröjd tills de återvänder hans gods Manderley, där han plötsligt blir som förbytt. Överallt hägrar skuggan av hans första fru Rebecca och huvudpersonen kan inte mäta sig med henne. Det tycks som om alla jämför dem. Något som inte hjälps av att hushållerskan Mrs Danvers fortfarande är ytterst hängiven till Rebecca.

Bland det första jag faller för är språket. Daphne du Maurier har ett väldigt effektfullt språk, vackert och stämningsfullt. Redan första meningen i Rebecca bygger upp en slags förväntan i mig: Last night I dreamt I went to Manderley again. Något som bara fortsätter ju längre in i första kapitlet och jag börjar förstå att något har hänt på Manderley, något livsavgörande, som gör att de aldrig kan återvända.

Det vackra språket till trots, var min första känsla av att det egentligen inte hände så mycket i Rebecca. Jag hade fruktansvärt fel, igen. Det händer en hel del. Jag började på sidan sextio en dag och slutade på sidan 300. Berättelsen sög tag i mig och bara faktumet att jag var för trött för att förstå ett ord gjorde att jag lade ifrån mig. Men spänningen, driften att få veta hur allt hängde samman, gjorde att jag inte kunde vänta länge dagen därpå innan jag hade läste det som jag hade kvar.

En annan anledning, bortsett från du Mauriers fantastiska språk, är nog berättarens röst. Hon känns så ung, på något sätt, men inte på ett negativt sätt. På ett sätt som de flesta av oss troligen kan relatera till. Hon är kärlekstörstande, hon underhåller storslagna fantasier om vad livet kommer att bli nu när det genomgår en så stor förändring, hon har den här känslan av att ständigt bli bedömd som jag tror många unga människor delar. Jag älskar hennes röst och hennes karaktärsutveckling.

Rebecca är inspirerad av Charlotte Brontës Jane Eyre, och det är något som tydligt märks. Men om jag skulle få välja mellan dem, då väljer jag Rebecca alla gånger. Det är en av de bästa gotiska romaner jag har läst.