Kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.
Författare: Stephen King
Originaltitel: The Dark Tower
Översättare: John-Henri Holmberg
Illustratör: Michael Whelan
Serie: Det mörka tornet, #7
Förlag: Bra Böcker (2010)
Antal sidor: 782 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Rolands ka-tet är helt, även om de är splittrade över tid och rum. Susannah-Mia har förts från Dixie Pig (sommaren 1999 i New York) till ett födelserum i Åskslags Fedic. Jake och fader Callahan, tillsammans med Oy, har gjort entré i restauranten med vapnen dragna, omedvetna om hur många och obehagliga deras fiender är. Roland och Eddie är med John Cullum 1977 i Maine, där de söker efter den plats på Turtleback Lane där ingångarna mest har blivit sedda. De vill desperat återförenas med de andra, särskilt Susannah, men har kommit att inse att den värld de vill fly är den enda som betyder något.
För många år sedan hittade jag de första delarna i Det mörka tornet på Myrorna. De blev stående olästa i min bokhylla och under en period gjorde jag slut med Stephen King, vilket gjorde att jag rensade ut dem. Förra året såg jag ”filmatiseringen” av serien och blev då sugen på att börja läsa serien. Som tur var hade inte mina föräldrar skjutsat iväg böckerna till Myrorna, så jag kunde ta tillbaka dem. Förra året tog jag tag i serien och har läst den under det gångna året. Jag har tyckt om serien, men aldrig riktigt förstått varför folk har kallat detta för Stephen Kings bästa verk.
Därför blir jag helt tagen på sängen av Det mörka tornet. Sällan har en bok påverkat mig till denna grad. Under några dagar kände jag hur jag blev riktigt nere och förstod till en början inte att koppla samman det med boken. Men så insåg jag att mitt dåliga mående berodde på boken, att jag hade blivit så fäst vid den här världen och dess karaktärer att alla de brutala val King har gjort höll på att knäcka mig. Jag grät mer än en gång under läsningens lopp. Till sist fick jag lägga ifrån mig boken för att kunna läsa när jag inte behövde vara i närheten av folk. När jag kunde försjunka ned helt i denna värld och bara leva med smärtan.
King drar sig nämligen inte för något i Det mörka tornet. Det är smärtsamt, vackert, bitterljuvt och så nagelbitande spännande ända fram till det förödande slutet. Alla de tidigare böckerna har fört oss till denna punkt och King ger oss verkligen sitt allt när han ska avsluta sagan om Roland och hans ka-tet. Den här boken är verkligen bland det bästa han har skrivit, men utan de andra böckerna skulle den knappast ha den påverkan som den har. Du måste följa vartenda steg på vägen för att du ska bli så känslomässigt engagerad i den här världen att Det mörka tornet riskerar att krossa dig.
Sällan har jag blivit så känslomässigt påverkad av en bok som jag har blivit av Det mörka tornet. Bravo, mr King, bravo.
Andra delar i serien
Revolvermannen (recension)
Följeslagarna (recension)
De öde landen (recension)
Magiker och glas (recension)
Vinden genom nyckelhålet (recension)
Vargarna i Calla (recension)
Sången om Susanna (recension)
Det mörka tornet
Ja. Jag kan bara hålla med om allt du skriver. Jag var helt förstörd när jag slog ihop den här boken. Inte bara för att just den här boken var slut, utan alltihop. Jag saknade Roland och hans ka-tet så att det kändes fysiskt.
Det som är lustigt är att jag visserligen gillade serien skarpt medan jag läste den, men inte så himla mycket. Jag var verkligen inte beredd på hur förstörd jag skulle bli av sista boken.