Supernatural, säsong 15

Innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Poster för säsong 15 av Supernatural

Skapare: Eric Kripke
Skådespelare: Jensen Ackles, Jared Padalecki, Misha Collins
Produktionsår: 2019-2020
Säsong: 15
Antal avsnitt: 20
Längd: 833 minuter

Efter att Chuck har öppnat Helvetets portar på vid gavel och alla fördömda själar där inne har kunnat fly, måste Sam och Dean se till att stänga Helvetet igen och förpassa dem tillbaka där de hör hemma. Kostnaden kan bli oanat hög. Samtidigt måste de bekymra sig över Chucks nästa drag, en allsmäktig varelse som är fast besluten att få det slut på berättelsen som han vill ha. Ett slut som involverar att Sam eller Dean dör för den andres hand. Hur kan två dödliga människor och en ängel besegra Gud?

Ni får ursäkta mig om att jag nu blir svamlig och det drar ut på tiden. Det här är inte bara en recension av säsong 15 av Supernatural, utan också ett farväl av en tv-serie som har varit en del av mitt liv i sju år och som har kommit att betyda mycket för mig.

Oavsett hur Supernatural skulle ha slutat, tror jag att det skulle vara svårt att göra oss fans nöjda. Vi skulle alltid vilja ha mer eller något annorlunda. Personligen hade jag inte blivit arg om serien hade slutat där det var meningen att den skulle göra det: vid säsong 5. Jag har älskat den resa som Supernatural har tagit mig på och de nya karaktärer jag har mött under de tio säsonger som kom därefter, men de första fem säsongerna var genomtänkta på ett annat sätt och följde varandra på ett mycket smidigare vis. Jag har saknat denna genomtänkthet. Det har inte gått riktigt att dölja att serien har famlat stundtals under tiden som har gått.

Dessutom, om du har ställts inför och besegrat Lucifer själv, vad kan mäta sig med det? Oavsett hur man har försökt, så har de senare säsongerna misslyckats med att hitta en antagonist som känns lika hotfull. (Förmodligen är det därför man har återanvänt Lucifer ad nauseum.) Men nu har vi svaret på gåtan: Gud. En gud som kräver att bli road, att man följer hans manus, att hans favorittv-serie förblir som han vill ha den. Chuck har aldrig varit en favorit, men han har gått från en töntig, babblig karaktär till en iskall, arrogant gud som ger mig kalla kårar. Rob Benedict spelar otroligt bra i denna säsong. På något sätt lyckas han göra Chuck alldeles död på ögonen.

När jag läser recensioner av säsong 15, är många missnöjda. Jag vet inte om de har sett samma säsong som mig. Eller om det är faktumet att jag såg alla avsnitt på raken, istället för att behöva vänta på dem. Därför att jag tycker att det är en av de bättre säsongerna på många år. Det finns en intensitet i säsongen som gör det svårt att andas. Även i de fristående avsnitten glömmer man inte bort den stora antagonisten och det finns hela tiden någon liten detalj som för handlingen framåt mot den stora konfrontationen.

Jag tycker att de flesta avsnitten håller hög kvalitet. Några är rentutav lysande: The Trap; The Gamblers; Despair och Carry On. Det här är säsongen som hotar att knäcka pojkarna: Dean under bördan av att veta att hela hans liv har styrts av Chuck, Sam av vikten av sitt hopp och förlusten av det. Aldrig har nog Jensen Ackles och Jared Padalecki spelat så bra. Min enda invändning är det nästsista avsnittet Inherit the Earth. Det blev lite av en antiklimax för mig. Det hade nog behövts ytterligare ett avsnitt för att bygga upp hopplösheten ett snäpp och för att etablera planen. Det kändes som om det hela gick lite väl lätt, även om jag ser den poetiska rättvisan i det hela.

Vi har nog alla fantiserat om hur Supernatural skulle sluta. Jag hoppades på ett slut med Dean och Sam gamla och pensionerade, där de levde tillsammans på en farm. Två griniga män a la Bobby Singer som hjälper den nya generationen jägare. Castiel som tittar till dem då och då, så att de kan ta en öl tillsammans på verandan. Ett slut jag visste att jag troligen inte skulle få, men en tjej kan ju ändå hoppas.

Carry On är ett avsnitt som har gjort många förbannade. Det är ett avsnitt som fick mig att bryta ihop av fulgråt. Men är det ett dåligt slut? Nej. Det är ett slut som passar denna serie. Det är en serie som har handlat om att göra det rätta, även om valen har varit svåra och medlen fula. En serie där att vara god och rättskaffens inte alltid leder till den belöning man borde ha fått. Det är en serie jag har svårt att se att den skulle få ett rosenskimrande, lyckligt slut. Det bitterljuva som vi fick passar Supernatural.

Supernatural har varit en omtumlande, mörk resa under alla dessa år. Jag tycker att säsong 15 bjuder på ett värdigt avslut och är glad över att serien inte kommer dra ut i det oändliga.

Carry on, my wayward son
There’ll be peace when you are done
Lay your weary head to rest
Don’t you cry no more

Betyg 5: Den var fantastisk!

Andra säsonger

Säsong 1 (recension)

Säsong 2 (recension)

Säsong 3 (recension)

Säsong 4 (recension)

Säsong 5 (recension)

Säsong 6

Säsong 7

Säsong 8

Säsong 9

Säsong 10

Säsong 11 (recension)

Säsong 12 (recension)

Säsong 13 (recension)

Säsong 14 (recension)

Säsong 15

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.