Titel: Akarui no Tenshi – Klar ängel
Serie(-to-be): Akarui no Tenshi 1-5
Skriven: 2005-2007
Genre: Fantasy
Bakgrund: Jag hade när jag var yngre skrivit en berättelse som hette Alvernas prinsessa och som vann en viss popularitet. Jag hade alltid planer på att senare omarbeta den för att bli lite mer egen, eftersom Harry Potter- och Tolkien-influenserna var lite väl övertydliga i den första. 2005 drog jag igång och det här monstret föddes. Den är på totalt 425 sidor, vilket motsvarar 32 kapitel plus prolog och epilog. Det är 284’752 ord. Jag läste någonstans att man beräknar att en tryckt bok har ungefär 250 ord per sida, vilket innebär att boken skulle bli cirka 1139 sidor. Det är alldeles för långt.
Handling: Skymningssorg af Akarui har alltid strävat bort från sin roll som prinsessa. Men när hennes bästa vänner mördas i ett attentat som riktats mot henne, vill hon inte lämna sin sjuka syster i hemlandet Sandhya. Men det har varit bestämt länge att Skymningssorg ska studera vid Sankt Walpurgis, för att träna den magi alla av hennes släkte besitter.
Sankt Walpurgis ligger dock i en verklighet långt främmande hennes egen. Hon måste hantera både kulturella skillnader och teknologiska skillnader. Men samtidigt möter hon där en uppsjö av spännande individer; de tre människorna Joel, Flashy och Linnea som accepterar henne som en bortkommen utländsk student, varmänniskorna Felina och Ylva som adopterar henne som sin yngre syster, Dödsmåne och Isvinge. Dödsmåne är i hemlandet ökänd på grund av hennes allians med Amon, besvärjaren som hotar att ödelägga Yatsuki. Men det finns mer hos henne än vad som möter ögat. Isvinge är yngre än Skymningssorg, men snart blir dem som systrar. Hon möter givetvis en massa andra personer också.
Under sina år på Walpurgis växer Skymningssorg upp för att mogna och bära drottningmanteln med raka axlar. Dock så lär hon sig vad vissa är villiga att uppoffra bar för att hon själv ska få leva. Politik är ett ormbo och Skymningssorg måste reda ut vem som är på hennes sida, och vem som bara går sina egna ärenden. Hon är rädd för att den anledning hon fått för inbördeskriget, som skakar Sandhya, är en lögn och att sanningen
finns någonstans begraven…
Mina synpunkter: Jag vet att det idag inte är helt ovanligt med böcker på 1000 sidor. Personligen så avskyr jag tjocka böcker. De flesta böcker skulle kunna skrivas med hälften så många ord och vara minst lika bra för den skull. Jag tycker att 250-300 sidor är ganska lagom.
Var ska jag börja? Jag både avskyr den och älskar den. En del av mina absolut bästa karaktärer finns i den här boken. Några av mina absolut sämsta finns också i boken. Att dessutom beskriva den som en bok är lite dumt, eftersom den är indelad i fem delar. Fem delar som dessutom skulle göra sig tusen gånger bättre som självständiga böcker. Det är planen: att omarbeta mitt älskhatade monster till en bokserie.
Ibland när jag tittar på den här så minns jag hur kul det var att skriva den. Det var innan jag lärde mig hur man ”bör” göra, något som jag försöker komma ifrån allt mer för att hitta en personlig ådra. Den skulle må bra av att få sig ett ordentligt ansiktslyft, men en del scener är så jävla bra att jag kan börja gråta av att läsa dem.
Tl;dr: toppbetyg och bottenbetyg.
Status: Ger mig konstant huvudvärk när jag tänker på den. Jag ska ta tag i den en vacker dag. Jag behöver bara mod och styrka.
Lyssnar på: Linkin Park – Points of Authority
Humör: Trött
Läser: (O)logiskt av Dan Ariely
