Jag skulle kunna dra en historia om att jag inte har känt mig som mig själv på sista tiden. Och att det kunde bero på att jag faktiskt inte var riktigt hundra procent mig själv, utan att min skalle delvis hade blivit invaderad av en utomjording.
Men det är nog ingen som skulle köpa det. Dessutom så har jag hört att det lär vara fult att ljuga.
Sanningen är snarare denna: att efter en mindre chock vad det gäller planeringsfronten (eller snarare bristen på planeringsförmåga) hos vissa utbildningskonstnärer (också kallade pedagoger med lite ironisk klang) så blev det lite stressigt att heta Cassandra (eller ja, att heta något annat och gå samma kurs som mig). Detta i sin tur triggade igång en liten period av sömnlöshet (natten till idag är första gången jag lyckats sova mer än två timmar per natt sedan i lördags natt).
Konsekvenserna av dessa är att jag a) har varit på strålande bra humör, vilket avser att jag i närmast har varit mordisk b) jag har suttit som en zombie i soffan efter att ha kommit hem från universitet c) mina tankar har blivit censurerade för den händelse att ett litet barn skulle råka läsa bloggen.
Som det är nu håller jag på att läsa det sista inför tentan. När det är strålande solsken ute. Femton grader i skuggan. Tjugo i solen.
Ja, jag är bitter.
Lyssnar på: The Pretty Reckless – Miss Nothing
Humör: Dödstrött
Läser: Grupppsykologi av Lars Svedberg, En liten bok om ondska av Ann Heberlein
