Väckarklockan ringer på morgonen. En rufsig kalufs kryper fram från under täcket och ögon som smala springor glider motvilligt upp. Klumpigt krafsar handen och letar efter mobilen för att stänga av alarmet, som ökar i volym när gitarrerna i Nightmares The World stegrar sig. Mobil lokaliserad och snooze-knappen tryckt på, kollapsar jag tillbaka mot kudden. Jag rycker till när en bok dunsar i backen.
Varför, tänker jag sömnigt och känner hur ögonen riktigt värker av trötthet, var jag tvungen att stiga upp klockan sex? Om jag bara fick sova till klockan sju skulle jag må så mycket bättre.
Tio minuter senare börjar sångaren skråla ”hirogaru yami no naka kawashiatta kakumei no chigiri”. Jag fumlar efter mobilen och sätter mig motvilligt upp. Medan jag försöker tvinga mig själv att öppna ögonen till lite mer än springor, hör jag plötsligt hur en hög med böcker dråsar ned bakom mig. Med ett stön samlar jag ihop de små jävlarna (som jag högst ömsint kallar dem i den stunden).
De vanliga morgonbestyren avklaras snabbt, men jag går ned i pyjamas. Jag är inte i närheten av att vara tillräckligt vaken för att kunna bestämma vad jag ska ha på mig. Kaffe finns klart och jag kan bara göra ett par mackor och sätta mig vid datorn. Det finns en rutin min morgon: Facebook först, mejlen sedan, läsa diverse saker, kanske blogga lite om jag hinner etcetera.
Jag har dock en väldigt ful ovana: när de gäller digitala klockor tittar jag alltid bara på de två sista siffrorna. Så jag skriver det här inlägget igår morse och tittar sedan på klockan. Jag stirrar. Gnuggar ögonen och stirrar lite till i förhoppning att siffrorna ska ändra sig.
”Jag tror min klocka går fel,” säger jag till mamma och öppnar upp fönstret för att se om jag hade råkat byta tidszon (det händer oftare än man skulle kunna tro).
”Jaså? Vad är den då?”
”Tjugo i åtta.”
”Men det är min också.”
”Jag steg ju upp för fyrtio minuter sedan! Klockan sex! Hur kan klockan vara tjugo i åtta?” frågar jag med vild blick.
”Nej, det gjorde du inte,” säger hon. ”Jag tyckte det var lite konstigt att du var så lugn.”
”Men jag ska ju åka nu!” tjuter jag, fortfarande i pyjamas och med en halvdrucken kopp kaffe.
Det blev inte riktigt så. Jag fick ta nästa buss till universitetet, en timme senare, och spenderade denna timme med att måla fan på väggen. Seminariet skulle bli hemskt. Det skulle börja spöregna när jag kom hem igen bara för att jag inte hade något paraply.
Seminariet blev jättetrevligt.
Det duggade bara lite lätt när jag kom hem och jag fick trevligt sällskap in till stan.
Igår var jag arg som ett bi. Idag skrattar jag åt mig själv.
Lyssnar på: The Pretty Reckless – You
Humör: Full i skratt
Läser: Bilder av självet av Thomas Johansson, Rock Hard av Leon ”Whitey” Thompson, Beauty’s Release av A.N. Roquelaure
