Titel: Lilium Bulbiferum
Skriven: 2011-
Genre: Fantasy
Bakgrund: Sommaren 2006 slogs jag av en idé som vägrade att lämna mig ifred. Jag hade inte tid att skriva den då, så jag satt på kvällar och under bilturer med pennan i högsta hugg och skrev ned alla bitar av berättelsen jag kunde komma på. Till sist hade jag fyllt en och en halv skrivbok med handlingen till en berättelse jag då kallade för Lilies Aren’t Always Sweet. Skrivböckerna har legat i min skrivbordsleda sedan dess.
November 2011. Jag hade inte tänkt delta i NaNoWriMo, men så började en kompis skriva om det och jag kände suget. Jag hade fått blodat tand från året innan, när jag skrev min för alltid skrivbordsroman Naked Name. Dessvärre hade jag ju inte förberett mig överhuvudtaget. Men jag hittade skrivböckerna och de var oerhört detaljerade om vad som skulle hända. När den första november väl kom, så var jag fullständigt redo. Karaktärerna var redo att samarbeta.
Jag har givetvis ändrat lite från min originalidé. Först och främst titeln, som fick bli Lilium Bulbiferum (tigerliljor tillhör den gruppen av liljor och på japanskt blomsterspråk betyder de ’hämnd’). Men den kvinnliga huvudpersonen var också lite väl mycket av en psykopat i utkastet. Istället lekte jag med tanken om en skurk i en profetia som ”hjältarna” faktiskt aktivt hade skapat. Hon skulle kanske aldrig ha blivit ”ond” om de inte hade handlat som de gjorde. Det är sådant som jag tänker på när jag läser fantasy – om Dumbledore inte hade trott att Tom Dolder var ond från födseln, skulle Voldemort ha funnits? Det är en intressant tanke.
Det är heller inte helt lätt att veta vem som är ond och vem som är god i Lilium Bulbiferum. Bara tiden får utvisa det.
Handling: De var ett välsignat folk.
De hade kommit till denna äldsta av gamla skogar för länge sedan; på den tid då skogen fortfarande var ung. De kallade sig själva för De i Exil, men det var ett frivilligt försakande av världen utanför som lätt dem till denna plats. Alla inom deras folk föddes med ljust hår och ljusa ögon.
Liksom alla folk, hade De i Exil sina sagor och legender. Den mest kända var en historia, en saga, en profetia – vad helst du nu vill kalla det – som hade förpassats från generation efter generation med mumlad hänförelse. Det kanske bara var en saga från början, men när det såg ut som om den skulle uppfyllas ville De Äldre inte ta några chanser. I denna sagoprofetian berättades om en drake, röd som eld, som skulle komma och förgöra dem alla. Det hade länge tolkats om till att betyda att en kvinna skulle födas med ett rött hår, som skulle leda till deras undergång. Men för att balansera hennes förstörelse (pronomen i den åttio minuter långa versen som berättade hela historien, indikerade en kvinna), skulle en pojke födas. Han skulle ha hår svart som midnatt och solen skulle ge honom ett svärd. Med detta svärd skulle han förvisa henne till mörkrets rike.
För sjutton, nästan arton år sedan, föddes två barn. En pojke med svart hår och en flicka med rött hår.
Det här är berättelsen om vad som hände efteråt.
Mina synpunkter: Oerhört rolig och spännande att skriva. Ska bli spännande att se hur det slutar!
Status: Skrivs klart.
