Det händer att jag deltar i en och annan novell- eller dikttävling. Ibland går det bra, ibland går det inte bra. Ibland vill de ha rätten att publicera även de som inte placerar sig på nätet eller i tidningen, men då brukar det stå. Då har jag heller inte så mycket emot det. Genom att skicka in mina dikter har vi ingått ett avtal om att de får publicera dem.
Men när de inte skriver ut det, då har jag faktiskt något emot att de publicerar dem. Särskilt när det sker utan min vetskap.
Döm min förvåning när jag hittar tre av mina dikter på nätet. Dikter som jag skickade till en tävling i en lokal tidning för två år sedan. Det är i sådana här ögonblick som jag är glad att jag sparar precis alla korrespondens angående mitt skrivande i diverse mappar. Jag plockade fram tävlingsbeskrivningen och läste igenom. Ingenstans står det att de reserverar sig rätten att publicera utvalda bidrag. Det antyds överhuvudtaget inte. Inte för att man kan upplåta rätten till publicering via antydan heller.
För att vara rättvis så tog de ned dikterna i samma stund som jag bad dem om det, men det irriterar mig fortfarande. Trodde de att jag skulle bli glad?
Nej, jag blir inte glad. Varför skulle jag bli det?
Nej, jag tycker inte det är kul. Varför skulle jag tycka det?
Tre dikter jag tänkte inkludera i min senaste diktsamling har legat ute på nätet i två år utan min vetskap.
Säg mig, varför skulle jag tycka att det var trevligt?
Vad snopet det måste vara. Och dumt av dem att inte säga något till dig. Vad smart att spara allt i mappar som du gör. Uppenbarligen kommer det ju till användning – och kan vara roligt för dig senare i livet som minne.
Jag är lite paranoid på det sättet, men jag var väldigt glad att jag hade gjort det i det här fallet. Blev inte glad när jag såg det.