Ett par stereotyper som du alltid stöter på när du pendlar med buss:
Spränger hörlurarna-typen. Den som alltid ska lyssna på musik så högt att det ungefär är normalvolym för mig utanför hörlurarna. Aldrig är det bra musik heller, utan mest sådana genrer jag inte tål.
Breda ut sig-typen. Med denna kategori avser jag de killar som ska sitta med benen en och en halv meter brett isär och utåtvinklade armarna så att stackars lilla jag sitter uppklämd mot fönstret. Alternativt sitter utanför halva sätet. Hämnd brukar tas på dessa idioter genom att par ”oavsiktliga” armbågar till sidan när man tar på sig jackan.
Ska alltid röra vid-typen. Jag satt igår bredvid en tjej som absolut skulle sitta pressad mot mig. Spelade ingen roll vad jag gjorde – flyttade på mitt ben, så var hennes ben där och strök emot mitt. Armar som snuddade vid mig och sitta pressad upp emot mig. Det var svårt för mig att överhuvudtaget komma åt att plocka fram en bok ur min ryggsäck eftersom hon var så närgången.
Kan inte sitta still-typen. Personen som verkar ha myror i byxorna och som absolut inte kan sitta still. Den som ska ha hålla på och greja med allting som inte sitter fast hela tiden. När det rör sig om en kompis har jag absolut inget emot det, men när det är en främling blir jag vansinnig.
Usch, bara att sätta sig på pendeln igen. Hoppas jag får ett säte för mig själv!
