Igår kom jag på att jag höll på att göra en Cassandra igen – det vill säga, tro att jag kan schemat utantill och åka in flera timmar i förväg. Jag trodde att föreläsningen började klockan tio, men egentligen börjar den klockan ett. Dock så har jag klantat mig i sådan grad att jag kommer att missa den istället.
Varför?
Jo, i måndags var jag, som bekant, och såg War Horse. Jag ville inte hemskt gärna ha med mig min stora skolväska in på bion, så jag stoppade plånbok med busskort och allt i en mindre handväska. Eftersom jag var trött på kvällen, tänkte jag att jag kunde väl stoppa ned plånboken i min skolväska under tisdagen.
Det gjorde jag inte. Jag trodde att jag hade gjort det, men tydligen inte. Jag kom fram till busshållplatsen och upptäckte att jag inte hade något busskort. Dessutom låg min mobil tydligen kvar på vardagsrumsbordet. Så det var bara att vända och traska hem igen.
Tydligen hade jag också slängt in min väska i ett hörn och jag kom inte ihåg var. När jag väl hade hittat den, fick jag uppleva den där helt underbara känslan när man kommer ut från sin uppfart och ser bussen åka iväg utan en själv. Lite sådär retsamt någon minut för tidig, också.
Så jag sitter fast hemma. Surt, sa räven.
Nej, nu ska jag stjälpa i mig en kopp kaffe och fortsätta att läsa Gränslöst arbete. Kanske kan jag hinna klart med den…
