Musik
När jag började på universitetet i höstas, lärde jag känna en person som är oerhört musikintresserad. Hans intresse tar sig uttryck av snudd på förhörsliknande utfrågningar när han nu träffar någon ny person. Vi spenderade hela den där första tågresan hem med att prata om musik.
Han har introducerat mig till en del ny musik: Tori Amos, Kate Bush (även om jag bara står ut med vissa låtar), för att nämna två. Till hans besvikelse har jag dock aldrig fastnat för Björk. Men det han mest har gett mig är följande: musikens återkomst i mitt liv.
När jag gick i mellanstadiet, när mp3-spelare och freestyles var relativt nya, gick jag jämt med musik i öronen. Jag kunde lyssna och sjunga med i alla mina låtar. Jag lyssnade på musik när jag var hemma. Musik var något jag levdes med och andades in. Vart jag än gick var jag tvungen att ha musik och musik var en väldigt stor del av mitt skrivande.
Men det bara upphörde. Under gymnasiet slutade jag nästan helt att lyssna på musik, annat än när jag pluggade. Det kan ha att göra med att min lilla, nu tacksamt nog pensionerade, dator blev som besatt när jag spelade musik och att jag inte hade någon vettigt musikmaskin. Det var krångligt för mig att få min iPOD att fungera. Det sabbatsår jag tog efter gymnasiet var också ett år i avsaknad av musik. Bortsett från att jag föll för
Lady Gaga, kände jag inte starkt för någon annan musik. Ett år av enbart Lady Gaga, oavsett hur fantastisk jag tycker att hon är, är lite av att fastna i ett hjulspår.
Häromdagen när jag satt på tåget, lyssnade jag på musik. Jag fick bita mig själv i läppen för att inte sjunga med. Fingrarna trummade takten mot min arm. Det var alltför underbart att låta sig svepas med in i musiken; lyssna på de känslor som sångarna förmedlade. Jag lutade huvudet mot rutan och tittade ut på vinterlandskapet som susade förbi. Min kropp fylldes av musik. Fylldes av de känslor som musiken resonerade i mig: ibland ilska, ibland
glädje, ibland sorg, ibland ren och skär kärlek. Hjärtat sjöng med.
När de sista tonerna av någon Linkin Park låt (jag minns inte vilken) klingat bort, började de första tonerna av Queens Don’t Stop Me Now klinga i mina öron. Min tumme svävade ovanför forward-knappen. Jag brukar lyssna på Don’t Stop Me Now när jag vill bli glad och jag var i en sådan miserabel sinnesstämning att jag inte absolut ville känna mig glad. Jag hade redan bläddrat förbi ett flertal låtar som brukar muntra upp mig. Den här gången kunde jag bara inte trycka ned tummen. Det var ju Freddie Mercury, liksom. Så jag lutade mig tillbaka och lyssnade. Jag slöt ögonen och lyssnade på musiken och Freddies röst. Jag började le för mig själv.
Det var en del av mitt liv som jag hade saknat utan att märka det. Så jag skulle bara vilja säga en sak till den här killen jag lärt känna:
Tack.
Tack för musiken.
(jag skrev den här för ett par veckor sedan. Det finns inte mycket snö kvar där jag bor!)
Lyssnar på: The Ark – Patchouli
Humör: Glad
Läser: (O)logiskt av Dan Ariely; Gränslöst arbete av Michael Allvin, Gunnar Aronsson, Tom Hagström, Gunn Johansson och Ulf Lundberg
