Äggplock

Jag har lovat min läkare att skriva om mina upplevelser, eftersom det oftast är skräckupplevelserna som dokumenteras här på Internet. (Och det var dem jag läste innan det var dags.)

Halv sju på morgonen ringde klockan. Då hade jag sovit ganska bra; visst att jag låg vaken en stund mellan två och fyra, men annars sov jag. Då steg jag upp och drack ett glas saft då det var flytande frukost som gällde. För ovanlighetens skull knorrade förstås magen och ville ha mat, vilket måste sägas vara typiskt. Jag som aldrig brukar vara hungrig på morgonen.

Som instruerat duschade jag och på eget bevåg blev det mjukisbyxor, t-shirt och en varm tröja över det. Bekvämlighet över moderiktighet kändes som ledord för dagen. Det tog ju inte så lång tid och det blev väldigt långt tills mamma skulle hämta mig kvart i åtta. Mer saft, en kopp te och en stund i soffan med Hemort: Tokyo av Monica Braw fördrev lite av nervositeten.

Tjugo i åtta dök mamma upp och vi gav oss iväg i regnrusket mot Linköping. Det smattrade mot rutorna oavbrutet och det stänkte upp vatten från lastbilarna så att vi knappt såg något när vi körde om. Mer än en gång sneglade vi på klockan av rädsla för att komma för sent.

Men vi kom i tid och blev ombedda att sätta oss ned i väntrum blå. Och där blev vi sittande. Och sittande. Till sist kom en av sköterskorna som jag har haft mest kontakt med fram och så att vi skulle följa med henne istället, eftersom de verkade dröja så länge. Hon kunde ta hand om oss istället.

Jag fick komma in på vilrummet, där det väntade äppeljuice, saft och smärtstillande (panodil och voltaren) på mig. Jag fick klä om till sjukhuskläder och sätta på mig operationsstrumpor. Sköterskan satte kanyl i armen, vilket för ovanlighetens skull gick på första försöket, och eftersom jag har lätt för att bli illamående, plus har rejäl spyfobi, så fick jag sätta på mig akupressurarmband.

Då jag var schemalagd att jobba i helgen hörde jag mig för om tunga lyft och fick veta att det skulle jag inte göra på några dagar. Jag skulle inte ha, och har inte haft, speciellt ont, men äggstockarna är något förstorade och svullna vilket inte gör det så bra att ägna sig åt tunga förflyttningar som det ofta blir på mitt jobb. Så det blev till att sjukskriva sig över helgen.

Läkaren och en annan sköterska, som skulle hantera det smärtstillande, kom in för att prata med mig, och alla var verkligen superrara. Jag fick göra några försök att kissa innan det var dags att trä operationsmössan över håret och kliva in i salen. Trist nog saknas bildbevis på att jag faktiskt var rätt söt i den där mössan.

Jag kände mig nervös, så mamma fick följa med mig in. Även hon fick sätta på sig operationsmössa, tossingar på fötterna och en rock över kläderna. Först klev vi in i en sluss, där jag fick ta av mig tossingarna jag hade haft över operationsstrumporna. Du är ju vaken under den här typen av ingrepp, så jag fick kliva in i salen och sätta mig i gynstolen. Det första som hände var att läkaren ultraljudade för att se hur mina äggblåsor såg ut och de hade växt till sig sedan sist. Jag fick lite problem när hon skulle förbereda för att kunna sätta lokalbedövning eftersom min slidkrans är lite felkonstruerad. Det var den biten som gjorde mest ont, men sköterskan var snabb på att ge mig smärtstillande så att jag snart var lullig. Kände ingenting när läkaren satte lokalbedövningen och var på väg att somna, vilket jag inte fick göra. De pratade med mig hela tiden för att jag skulle hålla mig vaken. Jag tyckte att jag pratade helt normalt, men jag pratade tydligen vääääldigt långsamt.

Det känns när de punkterar äggblåsorna. Men det är som ett litet nyp och det är inte alla gånger ens som det känns så mycket. Alla år av yoga och mindfulness hade jag nytta av då det gjorde att jag kunde djupandas och slappna av, vilket gör det lättare. Kom ihåg att andas! Något jag var på väg att glömma när jag råkade få se nålen när hon skulle plocka från vänster äggstock och det hade jag klarat mig utan. Den är riktigt lång. Själv var jag för påverkad för att titta på skärmen, men mamma sa att det var häftigt att se äggblåsorna försvinna på ultraljudet. Jag minns däremot lättnaden när läkaren sa att en av sköterskorna gjorde tummen upp och hade hittat ett ägg.

Det tog inte alls lång tid. Kanske tio minuter, en kvart. Efteråt fick jag ligga och vifta på fingrar och tår för att få igång blodtrycket på nytt. När jag satte mig upp slog yrseln till, trots att jag fått så lite smärtstillande att läkaren blev överraskad över hur påverkad jag var. Jag fick åka rullstol tillbaka till vilrummet. Jag fick ligga på sida en stund för att motverka illamående och fick en varm kudde att ha mot magen. Det smärtstillande gick snabbt ur kroppen och det kändes som om jag hade mensvärk.

De kom in med en macka och kopp te, som jag sakta tryckte i mig. Jag fick också ett papper som sa att av de sjutton äggblåsorna som hade plockats ut så fanns det åtta ägg, vilket känns bra. Det är inte säkert att alla går att frysa, men det känns som om det med så pass många ägg borde finnas en chans att åtminstone några stycken är dugliga. Jag får besked via post. Dessutom var läkaren förvånad över hur bra jag hade svarat (mitt AMH-värde låg på 0,47, vilket är fruktansvärt lågt) och trodde att även om det här kanske inte går vägen så kanske det räcker med hormonstimulering i framtiden om jag vill försöka bli gravid.

Efter en stund fick jag gå på toaletten igen och klä på mig. Sköterskan tog ut kanylen och jag fick åka hem. Jag sov mest bort resten av fredagen. Igår hade jag inte speciellt ont, vilket nog gjorde att jag fick för mig att göra lite väl mycket. Idag har jag istället haft mer ont, särskilt i höger äggstock som var den som hade haft flest äggblåsor. Men det känns som om det har gett med sig nu fram emot kvällningen.

Tack alla på RMC i Linköping för det fina bemötandet!