Då var det fredag igen och jag sitter med ryggen mot fönstret för att undvika att titta på höstrusket, min kaffekopp så nära tangentbordet som jag vågar, och grunnar lite över Annikas senaste jerkafråga. Den vecka lyder frågan: Vad är det som gör en svensk kriminalroman typiskt svensk för dig. En italiensk kriminalroman typisk italiensk. Amerikansk? Välj ett land och tala om för mig vad du tycker kännetecknar just det landets kriminalromaner. Och nu uppmanar jag dig att göra detsamma! Om du inte läser kriminalromaner kan du naturligtvis adoptera frågan till vilken genre du vill.
Jag läser inte mycket kriminalromaner, men jag tänkte köra på de få jag har läst. Så detta kanske inte blir det mest djuplodade inlägg jag har skrivit. Och jag kanske bara snackar skit, vad vet jag?
Det jag har tänkt på som nästan gäller all svensk skönlitteratur jag har läst, är att avskalat språk och korta meningar är en genomgående trend. Givetvis finns det undantag, men överlag. Under den period när jag slutade läsa svenskt så var det också mode i lustiga avsnittsbrytningar (brytning mitt i händelserna), som jag till sist blev så vansinnig på att jag gav upp hoppet om den svenska bokmarknaden ett tag.
Sidospår, okej, om jag skulle bli lite seriös – om Milleniumtrilogin hade varit skriven av amerikan skulle förmodligen faktumet att Erika Berger är polyamorös inte ha skildrats på ett sympatiskt sätt. Inte heller skulle huvudpersonen ha varit involverad med henne, utan i en amerikansk deckare skulle hon och Greger förmodligen ha varit misstänkta och blivit fördömda som ”konstiga”. Svenska deckare känns som om de gör en ansträngning för att ta med de som bryter mot normen, vilket jag personligen tycker är det bäst med dem. Och sedan tycker jag ju inte om genren i sig, men det tycker jag är positivt.
Den enda japanska kriminalroman jag har läst heter Out (Fri på svenska, fick jag nyligen lära mig) och är skriven av Natsuo Kirino. Den är ju mer skriven från förövarnas synvinkel – tre nattarbetande kvinnor hjälper sin kollega gör sig av med liket av hennes man genom att stycka det. Beskrivningen av styckningen är så matter of factly att jag höjde på ögonbrynen och särskilt huvudpersonens resonemang kring det hela kändes väldigt udda för mig. Det här är en bok som jag faktiskt har svårt att se att den skulle ha blivit utgiven i något annat land.
När man läser brittiska deckare (eller amerikanska deckare som låtsas vara brittiska – hej, Elizabeth George!) figurerar klassfrågor ganska tätt. Det kanske inte konstateras rakt ut, men det brukar alltid gå att läsa mellan raderna.
Fick jag till något egentligt svar på frågan?
- Svenska kriminalromaner = vill inkludera grupper som står utanför normen.
- Japanska kriminalromaner = matter of factly.
- Brittiska deckare = klassfrågor centralt.
Helt orelaterat till jerkan, men är det någon som deltog i Betvingade-tävlingen och faktiskt har fått sin bok än? Jag trodde jag skulle få den den här veckan, men det har bara varit andra böcker som har dykt upp i brevlåda.
Inte för att jag är så mycket för deckare men vad spännande med en japansk!
Den var väldigt speciell. Skaplig kulturkrock, kan man säga. Men även om jag hade lite känslan av ”what the fuck var det jag just läste?”, så tyckte jag den var rätt bra 🙂
Jag tror att Japan är på gång litteraturmässigt. Och det kan nog stämma med den svenska toleranta hållning – vi vill vara lite fina och tillåtande här och det är sympatiskt.
Jag tror att de har varit på gång ett bra tag nu, det är bara det att vi i Sverige har varit dåliga på att uppmärksamma japansk litteratur. Men det verkar det bli ändring på nu 🙂
Jag har aldrig läst någon japansk kriminalare. kanske man skulle göra. men det är superintressant att göra jämförelser, och visst finns det skillnader.
Det är jättekul att fundera över dessa skillnader och försöka sätta fingret på det 🙂
Jag har läst ett par japaner på sistone (kan f ö rekommendera novellsamlingen Icke brännbara sopor) och iaf hos Yukio Mishima slogs jag av de långa, vackra meningarna som ofta ”saknade” en del kommatecken också som garanterat varit med i en svenska bok.
Håller fö helt med om Erika Berger och hennes man. Det hade sällan varit så positivt i den amerikanska medeldeckaren.
Skriver upp Icke brännbara sopor och ska kolla upp den 🙂
Jag kallade den svenska kriminalnormen för politiskt korrekt, men vi menar nog ungefär samma 🙂
Jo, det tror jag nog att vi gör 🙂
Har aldrig läst en japansk deckare faktiskt!
Hur man behandlar personer som bryter mot normen är nog väldigt olika från land till land, oavsett genre.
Jag har bara läst en, men jag blev definitivt nyfiken på att läsa mer av Natsuo Kirino 🙂
Jag håller med, spännande med en japansk kriminalroman! Har inte läst så mycket av japanska författare, men det kanske är dags att börja?
Jo, de brukar vara rätt bra, lite speciella, men bra 🙂