Den store Gatsby: En besvikelse

Bildkälla: Ginza.

Regissör: Baz Luhrmann
Manus: Baz Luhrman och Craig Pearce
Skådespelare: Tobey Maguire, Leonardo DiCaprio, Carey Mulligan, Joel Edgerton, Elizabeth Debicki
Produktionsår: 2013
Längd: 143 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop, Ginza
DVD | CDON, Discshop, Ginza

Nick Carraway lämnar sin hemstat och flyttar till Long Island för att skapa sig sin egen framtid. Där blir han granne med den mystiske Jay Gatsby, vars stora fester är välkända för sin lyx och för att spriten flödar. Dock verkar ingen riktigt veta vem han är. Få människor har sett honom och ryktesspridningen går varm. När Nick lär känna mannen bakom namnet Gatsby, förändras även hans liv av Gatsbys livsöde.

Den store Gatsby är en film som det knappast har gått att missa att den existerar. Omtalad som få när den kom, har jag ändå känt en viss tveksamhet inför att se den. Jag har hört om hiphopmusiken och anakronismer. Men till sist övervanns jag av skådespelarensemblen och slog mig ned för att titta.

Trots att jag hade varit tveksam hade jag inledningsvis väldigt höga förväntningar på Den stora Gatsby. Men de grusades längs med vägen. Visst att både Tobey Maguire och Leonardo DiCaprio är duktiga skådespelare, och jag som vanligtvis inte är speciellt förtjust i Carey Mulligan blir imponerad av hennes rolltolkning av Daisy, men den första halvan av filmen drar bara ut på tiden. Med de korta klippningarna mellan bilderna och slumpmässigt nedsaktande av tempo blir jag efter en stund yr. Jag känner mig nästan drogad.

Den store Gatsby är en tydligt påkostad film med ambitionen att vara visuellt storslagen. Det är övermättade färger och livfulla scener från Gatsbys fester. På sätt och vis har Den store Gatsby verkligen lyckats fånga den rusiga livsglädje som rådde under tjugotalet, och kläder, smink och hår ser verkligen autentiskt ut. Däremot känns det som om det uppstår anakronismer, som hiphopen bara bidrar till att förstärka, i hur de dansar eller hur fort bilarna kör.

Det är i den andra halvan av filmen som Den store Gatsby gör en uppryckning och börjar fånga lite av känslan jag hade när jag läste boken. Tragedin som gömmer sig bakom den ytliga fasaden och vänskapen som kanske verkade så djup består till sist bara av fernissa. Filmen har lyckats fånga lite av svärtan i det som lockade med boken.

Den store Gatsby är en snygg film med en del fina skådespelarinsatser, men den känns lite väl over the top.