Författare: Marjaneh Bakhtiari
Förlag: Ordfront pocket (2014)
Antal sidor: 295 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Året är 2012 och platsen Tehran. Här lever tre generationer med olika minnen och erfarenheter av stadens historia. En mormor och hennes dotterson vars relation kanske är mer kärleksfull i handling än i ord. Två döttrar som var med om en revolution för trettio år sedan och försöker gå vidare med sina liv. Sedan har vi barnbarnen, som en gång stod varandra väldigt nära, men nu har gått skilda vägar. Av olika anledningar deltog de båda i demonstrationerna mot valresultatet 2009. Men medan den enes upplevelser för honom närmre mormodern, så får den andres upplevelser honom att dra sig undan alla alltmer.
I Marjaneh Bakhtiaris Godnattsagor för barn som dricker är staden Tehran en egen karaktär. En ömsom ömsint modern, en ömsint kallsinnad moder som vänder sina barn ryggen. Vacker och frånstötande på en och samma gång. Älskvärd och avskyvärd. Det är en stad som väcker komplexa känslor av kärlek och hat hos de fiktiva karaktärer som Bakhtiari låter befolka staden.
Den här boken var oerhört omtalad för några år sedan och har legat och gnagt i mitt bakhuvud sedan dess. Nu när jag har läst den, kan jag förstå varför. Visserligen har jag läst en novell tidigare av Bakhtiari, men den kunde inte förbereda mig på upplevelsen som är Godnattsagor för barn som dricker.
Vi rör oss inom tre generationer av samma familj. En av de sagor som gör Godnattsagor för barn som dricker så bra är just detta persongalleri. Jag skulle knappast säga att någon är helt igenom sympatisk. Men det är sällan vi människor. De bär alla ärr av styret i Iran. Av hopp och krossade drömmar. Av det hemska de har sett. Det spelar ingen roll vilken generation det rör sig om: de har alla på något sätt skadats av den iranska nutidshistorien.
Godnattsagor för barn som dricker är en bok som uppslukar läsaren med sitt komplexa porträtt av människor och ett land som sårats svårt av sin historia.
