Det är lite småkyligt där jag bor, vilket innebär perfekt väder för att gå ut en längre promenad med hunden. Så vi kom just in och Lillebror har sedan dess ockuperat mitt knä. Jag tycker att han borde veta att jag inte är en bra kudde, då jag har fruktansvärt svårt att sitta still. Kanske uppvägs detta av hans förkärlek att vara lite i vägen, då det försvårar allt eventuellt bloggande. Men en varm liten boll i knäet har varit den bästa medicinen.
Det har varit jobbigt ett tag nu. Min syster opererade ut sina halsmandlar i början av sommaren och det blev komplikationer flera gånger. Mina morföräldrar är båda dåliga. Sommaren har således inte blivit en tid för återhämtning, utan präglad av mycket stress, ångest och oro. Hela juli och halva augusti har jag gått med sprängande, fruktansvärd huvudvärk som har förstört större delen av dagarna, men som nu (peppar, peppar, ta i trä) verkar ha gett med sig. Jag har haft vad som har känts som ett magkatarranfall ett bra tag nu och försöker få det att ge med sig. Kroppen säger ifrån, men det är inte som om det här är stress jag kan styra över. Jag får bara göra mitt bästa.
Min svikande kropp stal också en del av den sista tiden med vår häst. Den tjugonde juli fick vi beskedet att hon hade en liten fraktur bakknät, men att en benbit hade slagits lös och vandrat genom kroppen, förstört leden. Hon fick somna in i förra veckan, bara sex år gammal.
Jag har aldrig träffat en sådan kärleksfull häst tidigare. En som verkligen älskar alla människor och som är så fylld av levnadsglädje. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att träffa en häst som henne igen. Vår finaste lilla Rutan.
Det är tomt efter henne och jag orkar inte göra mycket. Men jag behöver nog blogga, behöver nog något att sysselsätta mig med så att jag inte bara säckar ihop. Det blir kanske inte regelbundet, men det blir i alla fall något. Tills det känns som om jag kommer på fötter igen.
Men så ledsamt att du haft så mycket tråkigheter omkring dig. Jag hoppas verkligen att du snart får rätsida på saker och ting och att du känner dig bättre.
Har man magkatarr är det bra att undvika kaffet, men det kanske inte är aktuellt…
Men jag hoppas som sagt att du mycket snart kan känna att du är tillbaka på banan igen.
Tack <3
Jo, jag har undvikit koffein, men har nu gett upp och dricker en kopp när jag är så trött att jag är alldeles vimmelkantig. Märker inte så stor skillnad, faktiskt.
🙁 Förstår att det inte känns lätt. Hoppas det kan gå mot ljusare tider nu. Kram
Tack <3 Kram.
Nej, vad ledsamt, alltihop. Hoppas du kommer får rätt på allt och att det vänder nu.
Jag hoppas verkligen att allt vänder nu. Skulle behöva lite tid att ta igen mig.
Vilken jobbig tid du har haft 🙁 Hoppas det går åt rätt håll nu.
Tack <3
Det kan nog vara bra att ha något att syssla med så man inte grubblar alltför mycket. Hoppas det lättar upp snart för dig!
Ja, eller hur? Om jag inte har något att göra sitter jag mest och bara stirrar.
Tack <3
Usch vad tråkigt, man har sådan förväntningar på sommaren och sedan skiter sig allt. Men var är det de säger, när de är som mörkast brukar de ljusna.
Mia
Du har ju också haft en riktig skitsommar, så vi får hoppas att det verkligen vänder nu.
Stor kram till dig! Jag hoppas att du är tillbaka, men det är bra att ta den tid man behöver och känna efter vad som känns bäst.
Tack <3 Kram.
Fy vad jobbigt, när allt händer på en och samma gång 🙁 Hoppas att det går mot ljusare tider, och ta den tid du behöver för att känna att du är på banan igen! Kram till dig!
Tack <3 Kram.
Låter verkligen jobbigt! Om bloggandet kan hjälpa dig i att få mindre stress och komma i fas igen så låter det ju bra, men var noga med att se till att det inte blir en extra börda. Stor kram!
Jag måste ha något att sysselsätta mig, annars blir det att jag deppar ihop. Men jag ska ta det lugnt och känna efter. Kram.