… eller om det var för att jag inte tyckte särskilt mycket om Den inbjudna. Boken handlar om ett par som bestämmer sig för att ta sig an en ung flicka och detta utvecklas till ett polyamoröst förhållande. Problemet är att denna flicka är väldigt ombytlig – ena stunden älskar hon dig nästan till den grad att hon dyrkar dig, i nästa stund hatar hon dig med det giftigaste hat som kan frambringas. Så saker och ting går ju inte så bra.
Även om det inte blir någon En smakebit på søndag denna vecka, tänkte jag dela med mig av lite citat från boken. Det första från sidan 21 och fick mig nästan att bli lite förälskad i karaktären som Françoise betraktar:
Hon betraktade Gerbets släta ögonlock och ögonfransarna som var långa som på en blunddocka. Han sov, utlämnad och ovetande. Hans mjuka svarta hår kändes oändligt lent mot hennes hals.
Jag tyckte väldigt mycket om det första kapitlet, när det bara var hon och Gerbert i rummet. Det var ett sådant fridfullt kapitel och hade jag vetat vad som komma skulle, hade jag nog inte haft så bråttom förbi det.
Nästa är från längre fram i berättelsen, sidan 392:
Françoise lade handen på hans arm och kände sig plötsligt både bedrövad och bitter. Hon älskade honom och för att rädda Xavière som det var omöjligt att älska gjorde hon sig till en främling för honom. Han skulle kanske vara hennes fiende i morgon. Han skulle lida, hämnas och hata utan henne, trots henne. Hon, som ingenting hellre ville än att de skulle vara ett, förvisade honom till ensamheten igen! Hon drog undan handen. Han stirrade tomt ut i luften; hon hade redan förlorat honom.
Det ska bli roligt att skriva recension på boken, men det kommer också vara svårt. Just nu är tankarna ett enda stort myller i huvudet på mig.
