Författare: Arto Paasilinna Originaltitel: Hurmaava joukkoitsemurha Översättning: Camilla Frostell Förlag: Brombergs (2007) Antal sidor: 259 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Överste Kemppainen och direktör Rellonen möts av en slump i en ensligt belägen lada dit de båda har gått för att ta livet av sig. Nu när de är två måste de tillfälligt skrota planerna, men kommer istället i samspråk. Det känns lite trist att ta livet av sig alldeles ensam. I hela Finland måste det ju finnas ett ton med deprimerade människor som är trötta på livet. Varför går de inte samman och genomför historiens mest spektakulära kollektiva självmord? Det är startskottet för en halsbrytande resa i lyxbuss till dödsriket och jakten efter den perfekta platsen att dö på går från Finland till södra Europa.
Otaliga är de personer som har rekommenderat Arto Paasilinna till mig och Kollektiv självmord i synnerhet. Paasilinna beskrivs som underhållande och hysteriskt rolig. Just Kollektivt självmord lyfts fram som hans bästa verk, men det skar sig mellan mig och boken på en gång.
Kanske beror det på att vissa saker egentligen inte går att skämta om. Eller att det behövs större finkänslighet än den som jag upplever att Paasilinna besitter. Kollektivt självmord är en skröna, utan tvivel, men utan djup eller känsla vilket gör att den inte blir särskilt rolig. Jag fnissar till en enstaka gång under läsningen.
En del av det hela beror nog på att medan Kollektivt självmord innehåller sin beskärda del av karaktärer, så förblir de alla ytliga stereotyper. De definieras utifrån sina yrkeskategorier och blir en samling namn på sidorna. Jag får inte grepp om någon, vilket gör att jag inte heller bryr mig om vad som händer i boken och hur det ska gå.
Inte för att det inte är hur genomskinligt som helst hur Kollektivt självmord kommer att sluta. Redan från första början står det klart vilka som kommer att bli kärlekspar (såtillvida de inte bara tussas ihop på slutet utan att ha interagerat en enda gånger under bokens förlopp) och vilka som kommer att överleva. För den del är det glasklart hur hela bussresan kommer att sluta, och utan överraskningsmoment bjuder Kollektivt självmord på tämligen trist läsning. Det är bara ren envishet som gör att jag läser klart den.
Kollektivt självmord var långt ifrån min kopp av thé. Det blir min första och sista bekantskap med Arto Paasilinna.
gillade inte boken i början, men läste på för vi skulle diskutera den… Men sedan vände det och jag gillade boken! Den hade flera fina poäng.
Om att leva sitt liv till fullo? Jo, det hade den ju sina poänger om, men jag upplever att andra böcker har gjort det bättre.
Det var egentligen den här boken jag skulle ha läst till den nordiska utmaningen för något år sedan. Den fanns inte så jag skaffade Livet är kort Rytkönen lång i stället. Jag kände precis likadant för den som du för den här. Jag tror jag låter Arto Paasilinna vara i fortsättningen då.
Jag har heller inga planer på att läsa mer av Paasilinna.
Jag har läst en bok av honom, Uppdrag: skyddsängel. Förutom någon enstaka scen så var inte det min typ av bok. Några fler lär det inte bli.
Jag hade ungefär samma upplevelse, så det blir inte fler för min del här heller.