Författare: Ovidius Originaltitel: Ars amatoria Översättare: Elias Janzon Förlag: Niloë (1992) Antal sidor: 159 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format (ännu ej utkommen) Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Konsten att älska är en handbok i kärlekens konst, som är indelad i tre böcker. I den första vänder sig Ovidius till mannen som vill hitta sig en käresta och hur han bäst åstadkommer detta. I den andra boken får han råd hur han på bästa sätt behåller henne, bland annat genom att inte glömma bort hennes födelsedag. I den tredje boken vänder han sig till kvinnor och ger dem råd för hur de ska vinna en mans kärlek och sedan behålla den.
Konsten att älska är fylld av referenser till grekisk och romersk mytologi, så det gäller att hålla sig vaken för att förstå de poänger som Ovidius gör. Referenserna används för att illustrera och för att varna läsaren, och på så sätt hindra denne från att gå i samma fällor som de berömda föregångarna. Just hur klassisk poesi alltid hänvisar till vartannat är en av de saker jag verkligen uppskattar.
Men samtidigt som jag uppskattar formen, är jag inte alltid överdrivet förtjust i innehållet. Detta trots att jag håller i åtanke att den faktiskt är riktigt progressiv för sin tid, då kvinnor inte enbart är passiva objekt utan har egna lustar och viljor också. Det finns de som påstår att Konsten att älska är applicerbar än idag, men den moderne läsaren bör kanske hålla i minnet att nej betyder nej eller att det aldrig är bra att påtvinga en kvinna sitt sällskap när hon har klargjort att hon inte vill ha med honom att göra. Särskilt inte genom att göra det i en folkmassa där hon inte har en chans att gå undan, utan måste underkasta sig att mannen tränger sig på.
Men det är lustigt hur modern Konsten att älska känns. Eller kanske snarare beklämmande. När Ovidius vänder sig till kvinnor är det bland annat för att instruera dem hur de ska dölja olika skönhetsmissar och klä sig till sin fördel. Det viktigaste är att hon bryr sig om och tar hand om sitt yttre, men att hon inte låter sin älskare veta hur mycket hon anstränger sig för att åstadkomma detta. Därför ska hon borsta tänderna och sminka sig när han inte ser. Kvinnor ska nämligen göra allt för att behålla sin yttre fägring, men gud nåde att hon inte underhåller myten om att hon vaknar upp fräsch som en nyponros.
Konsten att älska är intressant och underhållande ur ett litteraturhistoriskt perspektiv, men den som läser den för att få råd om hur du blir en bra älskare kanske ska ta allting med en nypa salt.
Jag blir lite nyfiken faktiskt. Gillar ju också litterära referenser i klassikerna.
Den är kul att läsa så länge en inte tänker sig den som en praktisk manual, vilket jag läste en del recensioner som tydligen gjorde. Jag fann det en aning oroande.
Ouch! Intressant men ack så deprimerande. Redan de gamla grekerna (romarna)…
Det är fruktansvärt beklämmande hur länge de här åsikterna har varit i omlopp och att de fortfarande är giltiga.
Låter som en bok jag skulle bli arg av… är nog inte en bok jag kommer tat plocka upp 🙂
Jag blev skapligt frustrerad medan jag läste den. Fast mest av att det står till exempel i Wikipediaartikeln och i recensioner att Ovidius var en sann romantiker och att hans råd fortfarande är giltiga idag.
Jaha. Så vet man varifrån den dumma idén att kvinnor ska dölja sina ”skönhetsbestyr” kommer ifrån..
Deprimerande, eller hur?
tänkte kanske försöka med Metamorfoser först
Jag är sugen på att läsa Metamorfoser, trots allt.
Intet nytt under solen… 😉 En bok som säkert kan skapa lite irritation under läsning kan jag tänka mig. Trevligt skriven recension! 🙂
Jo, jag blev lite irriterad, minst sagt.
Pingback: Klassikerutmaningen - C.R.M. Nilsson
hittar inte min Oividus…
Nej, ibland är det svårt att hitta de små rackarna 😉
Pingback: Avklarad utmaning: Klassikerutmaning - C.R.M. Nilsson