La Cage aux Folles: Komedi med djup

Bildkälla: Discshop.

Regissör: Édouard Molinaro
Manus: Jean Poiret, Francis Veber, 
Édouard Molinaro, Marcello Danon
Skådespelare: Ugo Tognazzi, Michel 
Serrault, Claire Maurier
Produktionsår: 1978
Längd: 103 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika 
format
Bluray | Discshop
DVD | Discshop

Renato och Albin har varit tillsammans i tjugo års tid. Tillsammans har de drivit nattklubben La Cage aux Folles på Franska Rivieran där Renato är dess ledare och Albin dess stora stjärna. Men deras liv kastas in i kaos när sonen Laurent kommer hem med nyheten att han ska gifta sig. Och inte med vem som helst, utan dottern till en konservativ politiker. Helt plötsligt förväntas Renato och Albin dölja sin livsstil och att de är ägare till en nattklubb. Den blivande bruden och hennes föräldrar vill nämligen äta middag hos dem.

Jag såg La Cage aux Folles som musikal under föregående år, men detta är en annan häst. På en gång både mörkare och mer humoristisk, men ändå igenkännlig som samma ursprungshistoria. Mina känslor pendlar under filmens lopp på samma sätt som den gjorde under musikalen. Jag skrattar, jag gråter, jag blir förbannad.

La Cage aux Folles är en dramakomedi som tar till vara på det dråpliga i situationen som uppstår, men också inte väjer för att skildra mörker. Till skillnad från musikalen är homofobin närvarande på ett våldsamt vis. Filmen tar också upp teman om familj och identitet. Vad är det som gör en familj? Albin har varit en del av Laurents liv alltid, men denna del är inte självklar eller sanktionerad. Helt plötsligt finns han icke-önskvärd av såväl omvärld, så som den otacksamme själviske snorvalp som han alltid har funnits där för. Han förväntas göra våld på sig själv för att kunna få ta del av sin sons liv.

Ugo Tognazzi (Renato) och Michel Serrault (Albin) är de som får göra de tunga lyften i La Cage aux Folles. De lyckas verkligen skildra ett grälsjukt gammalt par som känner varandra utan och innan. Ömsom är de trötta på varandra, ömsom är de så oerhört ömsint med varandra. De har komedisk kemi som gör filmen riktigt underhållande. Överlag är det en skicklig skådespelarensemble, även om Rémi Laurent som spelar sonen definitivt är det svagaste kortet.

La Cage aux Folles är en rolig film som väcker en hel del starka känslor under resans gång. Har du inte mött Renato och Albin ännu så är det läge att göra det.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.