#psynligt

Att drabbas av en depression

Du är trött. Så vansinnigt trött. Du kan faktiskt inte minnas när du sist kände dig pigg, om du någonsin har känt dig pigg eller om den här omtöcknande tröttheten är allt vad livet innebär. Standardsvaret på standardfrågan ”hur mår du?” blir ”trött.” Folk skämtar med dig om det, som vanligt då, säger de, men du förstår inte varför det skulle vara roligt. Kroppen skriker av trötthet. Efter klockan sju på kvällen förmår du knappt att hålla ögonen öppna. Detta trots att du sover ordentligt. Men du blir aldrig någonsin utvilad.

Det är svårt att plugga när du är så trött, men det går om du lägger manken till. Bara kämpar lite till. Ger det lilla extra. Sitter lite längre. Det har alltid gått förut. Men texten börjar flyta omkring, rinner ur minnet likt sand i ett timglass. Du glömmer saker på ett sätt du aldrig gjort förut. Blir alltmer tankspridd, trots att du är känd för att alltid ha järnkoll. Varje gång du glömmer, varje gång du slarvar bort något, skäms du alltmer.

Det blir värre. En förkylning invaderar din kropp, belägrar den i två veckor, och trots att du försöker, så går det inte att plugga till den där tentan. För första gången under din universitetstid har du missat en tenta. Men du blir frisk och återgår till studierna, glad i hågen. Det är ju nu dags att börja planera för din kandidatuppsats, som du inte är riktigt säker på att du är bra nog att slutföra, men du är sprickfärdig med idéer.

Huvudvärken kommer smygande under en söndagskväll. Du tar en Ipren och går och lägger dig, tänker inte mer på saken. Nästa dag kommer den tillbaka. Och så nästa. Och nästa. Men den går att sova bort. Åtminstone i början. När du ska iväg till ett seminarium, tar du värktabletter när huvudvärken börjar och hoppas att den ska släppa tills du kommer fram. Det gör den inte. Istället stegras den. Du pratar under seminariet, men kommer efteråt inte ihåg vad som har sagts. När du kommer hem fram emot kvällen, kan du inte tänka på något annat. Smärtan är allt som finns. Inget hjälper. Du kan inte sova bort den, vaknar under hela natten på grund av den, och morgonen därpå är den lika illa. Värre. Du kan knappt resa dig upp därför att huvudvärken blir tusen gånger värre och du rasar till golvet. Sjukvårdsupplysningen har rått dig att åka till akuten om det blir värre. Att inte kunna gå och stå anser du vara värre.

Du och din mamma kommer till akuten vid halv fyra på eftermiddagen. Receptionisten vill inte skriva in dig förrän du har bekräftat att du har pratat med sjukvårdsupplysningen. Du sitter med ett huvud som känns som om det exploderar i väntrummet tills ett par sköterskor kommer. De genomför stroketester och när det inte ger något resultat, försöker ge smärtlindring. Du får vänta i en timme på att de ska verka. Det gör de inte. Du får ligga på en bår i korridoren, där det faktiskt är tystare och skönare. Framförallt mörkare, så att ljuset inte sticker dig i ögonen.

Vid elvatiden på kvällen får ni komma in på ett rum. Då ska det bli er tur härnäst. Men timmarna går. Vid tvåtiden på natten brister allting och du vill bara åka hem. Sköterskan säger att det kommer dröja till sex på morgonen innan ni får träffa en läkare. Mot löfte att ni ska åka till vårdcentralen morgonen därpå får ni åka hem. Det blir några timmars sömn innan ett besök till vårdcentralen. Den läkaren ni träffar säger spänningshuvudvärk och skriver ut starka smärtstillande som kan få magen att ta stryk. Men de får ned smärtan till en hållbar nivå.

Du vilar under helgen och kan börja studera igen på måndagen. Det går bra. Du är glad och positiv. Det här ska nog ordna sig! Kanske gör du för mycket, kanske överanstränger du dig. På tisdagseftermiddagen börjar du må illa och lägger dig tidigt för att se om det går att sova bort. Flera gånger spyr du nästan, men din spyfobi gör att du envist håller det nere. På morgonen håller illamåendet i sig. Att äta frukost är inte att tänka på. Magen krumbuktar och till sist inser du att det inte går, du måste spy. Det är första gången på ett decennium.

Illamåendet håller i sig. Att äta är knappt görbart. En ny tur till vårdcentralen. Migrän, säger denna läkare och att även om det troligtvis är medicinen som orsakar besvären, ska du fortsätta ta dem. Du får utskrivet tabletter som dämpar aktiviteten i området i hjärnan som styr illamåendet och klarar av att äta lite. Huvudvärken håller i sig. Illamåendet håller i sig. Men du kämpar på. Tentan går bra och huvudvärken klingar äntligen av.

Tankarna blir dock bara mörkare. Illamåendet fortsätter. Du får knappt i dig något och börjar rasa i vikt. Sömnen blir din fiende: du vaknar stup i kvarten, kan inte somna, vrider och vänder på dig, känner hur kroppen skriker efter sömn. Om du sover, är det ytligt och lätt. På morgnarna gråter du och det känns som om du aldrig ska klara av något. Du kommer för sent därför att du måste sluta gråta innan du kan visa dig bland folk. En känsla av skam.

Allting får dig att gråta. Så fort du ställs inför ett val, så fort du ska sova. Tankarna kommer att det skulle vara skönt att bara upphöra att existera. Till sist inser du att du måste ha hjälp. Vårdcentralen igen. Du gråter i väntrummet. Du gråter inne hos läkaren. Testet visar på en måttlig depression, två poäng från svår. Det är inte förvånande: du har känt att du har stått på kanten av avgrunden och att något därnere vill locka dig till sig.

Antidepressiva och sömnmedel. En kortare sjukskrivning. Du lägger dig i sängen och stirrar, läser böcker du kan utantill men det är det du kan göra. Inget annat. Du sluter dig. Tvingar dig att gå ut i solen och få dagsljus och motion. Känner dig pressad av att du ska försöka vila upp dig på så kort tid, skruvar upp dig och kan inte sova. Läkaren sjukskriver dig ytterligare. Du får kontakt med Studenthälsan och en kurator. Du går dit och pratar om allt som känns jobbigt. I samråd med henne får du läkaren att sjukskriva dig terminen ut. Uppsatsen kan du ta på halvfart under vårterminen.

Du tar det lugnt, försöker finna glädjen i livet igen. Sätter dig och tecknar. Börjar drömma om att skaffa en hund, en yorkshireterrier. Du hittar på mindre projekt åt dig själv att genomföra och tar varje lyckat slutförande som en seger. Misslyckas du, då är det bara att försöka igen. Humöret toppar och dalar, men du börjar känna dig allt starkare. Allt gladare. Allt piggare. I januari kan du återgå till studierna och plockar upp tråden med uppsatsen på nytt. Det går bra. Du lyssnar på din kropp. Vissa dagar gör du mer, vissa dagar gör du mindre, beroende på dagsform. Varje gång kroppen säger ifrån lägger du saker åt sidan. Timmarna går att pussla ihop ändå.

Du fortsätter att prata med kuratorn. Du går i en KBT-baserad approach för att lära dig ta hand om dina sömnproblem hos sjuksköterskan. Långsamt börjar känslan av att livet är roligt komma tillbaka igen. Du känner dig faktiskt gladare och piggare än vad du har gjort på flera år. (Dipparna kommer, dipparna går, men du är dig själv igen.) Framtiden verkar inte omöjlig. Uppsatsen verkar inte längre vara ett ouppnåeligt mål.

Du är kanske inte helt frisk. Depression är inget som en botar helt utan vidare. Men du känner dig bättre än vad du har gjort på år och dagar.