The Story of My Life: Charmerande och fängslande

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Helen Keller
Förlag: Modern Library (2004)
Antal sidor: 400 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

The Story of My Life är Helen Kellers berättelse om att överkomma att vara både döv och blind i en helt annan tid. Memoaren berättar från hennes tidiga och svåra år, till detaljer om hennes relation till hennes älskade lärare Anne Sullivan, till hennes intryck av det akademiska livet, och ger genom sitt raka sätt en unik inblick till en fantastisk person.

Kommentarer

Boken är indelad i tre olika sektioner. I den första och egentligen mest välskrivna delen så är det Helen Keller själv som håller i pennan. Det är hennes The Story of My Life. Jag kallar den för den mest välskrivna, då Helen Keller är den överlägset skickligaste skribenten. Hon har ett rikt och varierat språk som är typiskt för tidsperioden. Det är väldigt målande och fullt av referenser till klassisk litteratur, vilket gör att den kan bli en aning svår och lite tungläst om en är trött.

Däremot skriver hon med en sådan charmig entusiasm att jag efteråt är lite småförälskad i henne. Hennes kärlek till språk och böcker känner jag igen mig i. Det märks att hon noggrant avväger vilka ord hon ska använda sig och att meningarnas flyt är det viktigaste. Detta utav tidigare nämnda kärlek till språket. Jag skulle ha velat vara Helen Kellers vän.

Den minst intressanta delen av boken är tyvärr den del där de har radat upp Helen Kellers brev till vänner och familj. Det känns som om de kunde ha varit hårdare när de valde ut vilka brev som skulle tas med, eftersom en del inte tillförde så mycket. Likaså blev det väldigt mycket upprepningar. Men det positiva med denna del av boken är att läsaren återigen får ta del av hennes charmerande vältalighet och lära känna henne ytterligare.

Lustigt nog hade jag väntat mig att A Supplementary Account, som är dels Anne Sullivans berättelse om hur hon mötte Helen Keller, dels originalets redaktörs kommentarer om olika händelser, skulle vara tråkig. Det tyckte jag inte alls, utan det var fascinerande att läsa om hur Sullivan resonerade kring sin undervisning av Helen.

Tyvärr märks det ju av att boken är skriven under en annan tid. Det finns ett rent obehagligt rastänk som jag reagerar på. Därtill används orden som ”defective” för att beskriva Helen och att hon konstant jämförs med ”normala” barn, som irriterar mig. Likaså den nonchalanta attityden till barnaga. Även om The Story of My Life är från en annan tid, så tycker jag att detta är sådant som en borde reagera på och reflektera över.

Likaså reagerar jag och undrar över Helens beskrivningar av ljud och synintryck som hon omöjligen kan ha upplevt själv. Givetvis får detta sin förklaring i att Helen vill verka så ”normal” som möjligt, att hon senare i sitt liv skrev på ett annorlunda sätt. Det känns ändå lite sorgligt, därför att det hade varit lite mer intressant att veta med vilka sinnesuttryck hon själv upplevde världen, istället för at hon ska möta den seende och hörande läsaren hela vägen.

I The Story of My Life charmas jag helt och hållet av den vältaliga miss Helen Keller när hon berättar om sitt liv.