På måndagar är det alltid motigt att öppna ögonen på morgonen. Det känns som en serie oövervinnerliga steg för att vakna: först få upp ögonen, därefter sätta sig upp, stiga upp, hasa sig nedför trappan med ögon som smala, svidande springor och ett morgonrufs som gör att en undrar om fåglar har byggt bo i det, in i köket för att sätta på thé och försöka säga något som liknar ord till människorna en möter på vägen. Måndagar är dagar då jag aldrig riktigt kommer igång. De är ett otyg.
Men jag är aldrig riktigt lika trött som Lillebror, som gärna sover bort större delen av måndagen.
Måndagar är ett otyg! Tisdagar är inte mycket bättre … Gääääsp!
Tisdagar brukar jag klara bättre, men denna tisdag är verkligen hur seg som helst.