War Horse

Regi: Steven Spielberg
Betyg: ☆☆☆☆☆

Ted Narracott är en något alkoholiserad man som slänger bort alla sina pengar på en fullblodshäst bara för att klämma åt sin arrendator. Hans fru, Rose, blir genast förtvivlad, eftersom de inte längre har några pengar att betala hyran. Men deras son Albert blir förtjust, som har haft ögonen på hästen sedan han föddes. Han döper honom till Joey och börjar träna honom. Alla är ganska ense om att det är en fantastisk häst.

Ted slår vad med sin arrendator om att Joey kan klara av att plöja upp ett stycke mark. Om han lyckas, då ska de få odla marken och betala hyran efter skörden. Om inte, så får Mr. Lyons hästen. Inte helt oväntat lyckas de, men skörden blir förstörd av kraftigt regn. Ted säljer Joey till armén för att kunna betala hyran.

Första världskriget bryter ut och Joey kommer beröra många människors liv genom filmen – kapten Nicholls, pojkarna Schröder, den sjukliga flickan Emilie, en tysk soldat vars namn jag glömt… Men temat blir genom filmen att alla som älskar Joey kommer alltid att förlora honom. Ödet driver på för att Albert och Joey ska återförenas igen.

Min konsekventa tanke genom filmen är att hästen är så otroligt mycket smartare än människorna. War Horse är en krigsfilm där kriget inte är förhärligat. Leran, skräcken, våldet, gör att det känns som om man befinner sig i skyttegravarna med soldaterna. När den första stridsscenen kom, mådde jag så oerhört dåligt. Det var en våldsam och hänsynslös scen. Dock förmildrades det av faktumet att översättaren hade gjort vad kan närmast beskriva som en blunder. I scenen säger de ”arms out” eller liknande och drar sina värjor. Vad översättaren hade översatt till var: ”gevär ut”.

I början av filmen önskade jag att jag aldrig hade hört termen ”Oscar bait”, då War Horse innehöll flera tydliga drag av en sådan. Dramatiska, emotionella tal och mycket lidande. Det djupa budskapet i filmen är vänskap. Även om det är uppenbart att filmen har producerats för att nomineras för en Oscar, är det inte helt oförtjänt. Det är en oerhört välgjord film som är snyggt filmad, har bra skådespelare i sig (Benedict Cumberbatch, till exempel) och leker med tittarens känslor på ett sätt som gör att jag efter att ha sett filmen kände mig som en urvriden tvättsvamp. Alldeles tom.

Även om den första delen av filmen, när de var på den engelska landsbyggden, kändes seg och att senare delar av filmen var i närmast ångestframkallande, var det en fantastisk film. När jag precis hade sett den så hade du varit tvungen att ge mig en miljon för att se den igen, eftersom den var så psykiskt krävande. Nu, när det har gått en månad, vill jag se om den.

Filmen är ett exempel på caveat emptor och tittare torde vara medvetna om att åldersgränsen är missvisande. Våldet är väldigt grafisk och det är inte lite djurplågeri i filmen, eftersom det inte var lätt att vara en häst under första världskriget. Därför bör tittaren göra en bedömning av huruvida den känner att den klarar av väldigt grafiska scener.

Annars rekommenderar jag den.