Författare: Anna Ahlund Förlag: Rabén & Sjögren (2016) Antal sidor: 340 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON
John är sexton år och väntar på antagningsbeskedet till fotbollsgymnasiet. Hans storasyster Caroline har precis träffat Frank, som är två år äldre än John och har svarta, elektriska ögon. Det är ohjälpligt att John förälskar sig i Frank. Trots att han är tingad av Caroline, som är van vid att få som hon vill. I vanliga fall brukar John backa, men den här gången tänker han inte ge sig. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket ställer till det.
Det finns vissa böcker som en blir lite förälskad i långt innan en har läst dem. Du, bara är en sådan för min del. Omslaget är ju snyggt som få och ju mer jag hörde talas om den, desto mer lät det som om det vore en bok för mig. Samtidigt gör det ju en lite rädd. När du är förälskad redan på förhand, hur ska då boken kunna leva upp till dessa förväntningar?
Mycket väl, visar det sig. Det är med andan i halsen jag slår upp Du, bara några dagar efter att den kommit hem till mig och jag ser de där papperstranorna jag har hört talas om. En sådan fin detalj att ha med vid inledningen av varje kapitel. Men de försvinner lite ur medvetandet när jag börjar läsa och genast fastnar på kroken. Känslan jag får medan jag läser är av värme och det pirrar i magtrakten. Jag kan inte hjälpa att jag ler och småfnittrar förtjust, sådär fånigt som en gör när en är förälskad.
Mycket beror på John och Frank. Hur de finner varandra, hur de trasslar till det, hur de söker kontakt igen. Jag känner mig närmre John än Frank i Du, bara, kanske för att berättelsen sker ur hans perspektiv. Kanske för att Frank emellanåt beter sig som en jubelidiot och jag vill säga åt John att han förtjänar bättre. Varför är det typ obligatoriskt för alla att förälska sig i någon som är emotionally unavailable? Varför?! Samtidigt så kan jag inte hjälpa att jag vill att det ska ordna sig för dem så att de kan leva lyckliga i alla sina dagar med regnbågar och hundvalpar.
Ja, jag är lite osammanhängande. Men det är väl det som gör Du, bara så riktigt bra. Det känns som om Frank och John finns på riktigt, som om de är mina vänner efter att ha läst boken och som om jag har knallat runt i Uppsala med dem. Jag är investerad i dem och deras kärlekshistoria, som är både befriande okomplicerad och så oerhört komplicerad. Det är inte komplicerat att det är två killar som möts, blir kära och har (en massa) hett sex. Det som är komplicerat är att det är två unga människor med bagage som möts, ställer till det och sedan måste reda ut det.
Kan en vara kär i en bok? Jag tror jag är lite kär i Du, bara. I Frank, i John och i Anna Ahlunds fortsatta författarskap.
Andra bokbloggare om Du, bara
Beas bokhylla; Bokhuset; Boktycke; Eli läser och skriver; enligt O; Feministbiblioteket; Littermentärt; och dagarna går; Old Adult Reads Young Adult; Sagan om Sagorna; TinaElisabeth; Vargnatts bokhylla
Åh, jag längtar så efter denna!
Den är verkligen läsvärd 🙂
Åh vad jag håller med. Om allt. 🙂
Kul 🙂
Den här boken måste jag bara läsa framöver. Har bara sett fina recensioner av den.
Den är väldigt fin 🙂
Och nu insåg jag att jag fortfarande inte har läst den 😮
Kanske dags att göra det 😉
Skriver upp den här 🙂
Gör det 🙂
Kär i den är rätt beskrivning, sällan har en roman så fint förmedlat det där pirret. Jag hoppades verkligen att den skulle nomineras till Augustpriset!
Det är ju nästan skandal att den inte blev det. Trodde nästan den var självskriven, men nej, tydligen inte.
Pingback: Saker ingen ser av Anna Ahlund - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson
Pingback: Ganska nära sanningen av Anna Ahlund - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson