Författare: Belinda Bauer Uppläsare: Torsten Wahlund Originaltitel: Darkside Översättare: Ulla Danielsson Serie: Exmoortrilogin, #2 Förlag: Bokförlaget HörOpp (2012) Antal minuter: 660 minuter Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON Pocket | Adlibris, Bokus, CDON Ljudbok | Adlibris, Bokus, CDON
Shipcott är ett litet samhälle långt ute på Exmoorheden. Under vintern blir sammanhållningen särskilt stark, då de blir isolerade. Därför skakas byn rejält om när en äldre, förlamad kvinna hittas mördad i sin egen säng. Bypolisen Jonas Holly förstår inte hur mördaren har kunnat ta sig in utan att lämna några spår efter sig. När en påstridig kriminalinspektör tar över utredningen känner sig Holly snart åsidosatt. Som om det inte vore nog med att känna sig överflödig och utanför så tycks någon i byn anklaga honom för att tragedin överhuvudtaget har inträffat. Någon som tvivlar på hans förmåga att utföra sitt jobb. När ytterligare en person mördas övergår smädelserna i allvarliga hot. Hollys paranoia växer och han inleder en desperat jakt efter mördaren, särskilt som om denne verkar ha siktet inställt på Hollys funktionshindrade fru.
För ett antal år sedan tog jag med Belinda Bauer i min boktolva, trots att jag inte brukar läsa deckare, och jag läste hennes debut Mörk jord. En bok som imponerade djupt på mig därför att den var så annorlunda från andra deckare jag hade läst. Det var också inledningen på Exmoortrilogin, så när jag fick chansen att lyssna på Skuggsida tog jag den.
Tyvärr är Skuggsida inte alls lika bra som sin föregångare. Det är en mer ordinär deckare, gränsande till klyschig. Vi har en alkoholiserad, bufflig polis som leder utredningen och som givetvis är lite sexistisk, lite homofobisk. Det är spänningar inom teamet mellan välutbildade och mindre utbildade. Överlag känns poliserna lite som karikatyrer. Mordintrigen är heller inte speciellt intressant.
Vad som fängslar mig med Skuggsida är istället relationen mellan Jonas och hans fru Lucy. Lucy som lider av MS och bara blir sämre och sämre. Skildringen av hennes sjukdom, hur den tär på hennes psyke och deras förhållande, är verkligen välskrivet. Som människor fängslar de mig. Att miljön, så karg och enslig, bidrar till att fördjupa människorna och deras relationer är också välskrivet. Bauer har en förmåga att blåsa liv i miljöer och få mig att känna mig som om jag är där i kylan. Snön och isoleringen bidrar till känslan av desperation som byggs upp under bokens lopp.
Dessvärre har jag inte mycket till övers för tvisten på slutet av Skuggsida. Det blev bara för mycket. Kanske bidrar Torsten Wahlunds lidelsefulla uppläsning till det hela. Överlag tycker jag om honom som uppläsare, men på slutet känns det som om han överdramatiserar vilket förtar spänningen något. Men det stora hela beror nog på att jag helt enkelt avskyr den typen av tvist.
Nej, Skuggsida är inte fullt lika bra som debuten, men Belinda Bauer får fler chanser av mig.
Andra bokbloggare om Skuggsida
Annikas kultur- och litteraturblogg; Bibliotekskatten; Bokfetischist; Bokföring enligt Monika; Den läsande kaninen; enligt O; hyllan; Läsa & Lyssna; med näsan i en bok; Mest Lenas godsaker; och dagarna går; Pocketblogg
Andra böcker i serien
Mörk jord (recension)
Skuggsida
Ni älskar dem inte
Jag var inte heller så glad i den här, men nästa är mycket bättre 🙂
Vad skönt att höra 🙂 Då ska jag nog införskaffa den.
Jag gillade den inte lika mycket som den första, men något mer än du tror jag.
https://lottensbokblogg.wordpress.com/2012/06/02/darkside-av-belinda-bauer/
Det låter som om du var mer positiv 🙂 Men vi verkar vara ganska många som är anti slutet. Det var verkligen ett gräsligt slut.
Kan absolut hålla med om att denna var svagare än Mörk jord.
Det var den allt.
Pingback: Månadsrapport: Oktober 2016 - C.R.M. Nilsson