Annihilation

Omslagsbild Annihilation

Regissör: Alex Garland
Manus: Alex Garland
Skådespelare: Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Tessa Thompson, Gina Rodriguez, Tuva Novotny
Produktionsår: 2018
Längd: 115 minuter

Lena är en före detta yrkessoldat som numera är en framstående biolog. Sedan ett år tillbaka har hennes make Kane varit försvunnen efter att hans styrka utsetts för ett hemligt uppdrag. Lena har gett upp allt hopp och chockas därför svårt när han dyker upp i deras gemensamma hem, svårt sjuk. När hon försöker ta honom till sjukhuset genskjuts de av beväpnade soldater. Det visar sig att Kane har varit i Område X, en mystisk karantänzon som ingen hittills har återvänt levande från. Lena blir besatt av området och blir utsedd att vara med i nästa team som går in. De träder in i en vacker, men livsfarlig, värld fylld av muterade varelser och landskap som hotar allt liv på jorden.

Förra året läste jag och älskade Avgrund av Jeff VanderMeer, som Annihilation är löst baserad på. Film och bok har inte särskilt mycket gemensamt med varandra, så det var nog tur att det dröjde över ett år innan jag väl såg filmen. Detta för att den skulle ha chans att stå på egna ben, när bokens intryck hade bleknat, för trots att de inte har mycket gemensamt är det här en riktigt bra film.

Annihilation präglas av en lågmäld ton. Vi förs med in i en värld som liknar vår, men som har förvridits till något annat. Något utomjordsligt. Stundtals är det mycket vackert, stundtals är det fruktansvärt. Det finns flera ögonblick som jag tycker är riktigt otäcka och som håller mig kvar i sitt grepp i timmar efteråt. Många gånger är miljöerna till synes fridfulla, men det vilar en otrygg känsla av att inte veta riktigt vad det är som pågår. Det väcker en konstant obehagskänsla.

Rollistan i Annihilation är oerhört stark. Natalie Portman spelar huvudrollen och gör en stark insats. Mitt hjärta klappar kanske dock lite extra för Tessa Thompson som Josie Radek, en ung och osäker fysiker som är den som listar ut vad det är som pågår. Det är unikt med en film där kvinnor får vara i centrum på detta vis och att resultatet blir så enastående talar ju starkt emot tesen att filmer med kvinnor i huvudrollen inte skulle sälja.

Det som stoppar Annihilation från att bli en fullpoängare är slutet. Där spårar allting ur. Men fram till dess är detta en sällsam och vacker, men obehaglig film, som jag varmt rekommenderar.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Annihilation

  1. Lena skriver:

    Är sugen på att se filmen.

  2. Monika skriver:

    Jag var ju inte jätteförtjust i boken, men filmen alltså… så vacker. Förutom slutet. Fattar inte hur de tänkte där.

  3. Pingback: Nytillskott i november 2019 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.